SIR ATG 1Itbbd SCUMaIC. TANT IOTTLRLL VALT Ule afbrott i ett sammanhang allt från Öljaren öster ut förbi Hällefors till trakten af Olmstorp och sjön Örhammaren, hvilket utgör en sammanräknad längd af öfver 3 mil. Mot denna icke obetydliga längdutsträckning svarar äfven dess Tjemförelsevis stora mäktighet, som nästan oförändrad bibehåller sig omkring !. mil. Huruvida denna gångbildning eger någon ytterligare fortsättning åt ena eller andra sidan torde genom innevarande års undersökningar komma att fuppdagas. I alla händelser framstår densamma dock med afseende på mäktighet och utsträck-fning, så vidt man hittills känner, ensam i sitt slag inom mellersta Sverge och har blott inom ÅT nordvestra Dalarne, äfvensom i Wermland, Jemta och Angermanland några få motsvarande ikar. Icke utan skäl kan man nu förmoda, att nyssnämnde diabasgång, då den banade sig väg ur jordens inre, verksamt bidragit till upplyftande af det icke obetydliga bergmassiv, som i det inre af Nyköpings län utbreder sig mellan Mälarens slättbyggder å ena sidan samt sjöarne Båfvens och Waldemarens dalbottnar å den andra. Från Östra Hjelmarens stränder uppreser sig detsamma med temligen tvärbranta sidor och fortsätter sedan i nära ett sammanhang öster ut mot Gripsholmsviken, endast på midten afbrutet af en sadelformig insänkning 1 trakten nordvest om Malmköping omkring sjön Skundern. Det sönderfaller således egentligeni tvenne särskilda mindre bergmassiver, af hvilka det östra mellan: sjöarne Dunkern, Magsjön och Marviken uppnår en höjd öfver hafvet af omkring 300 fot, under det att det vestra mellan Näshultasjön och Malmköping, också närmast intill disbasgängen belägna, i sina högsta punkter (omkring Hellefors bruk) säkerligen uppstiger till 400 fot, om ej mera. Mot norr synes afsluttningen på det hela vara långsam och omärklig, under det att södra affallet deremot är mera hastigt och tvär brant. En -hufvudrådande jordmån af grus och sand med deremellan blott sparsamt förekommande smärre leraflagringar, hundratals små sjöar och tjernar, jemte ett icke obetydligt antal mossar och kärr, här och der utströdda 1 bergplatåernas försänkningar, sådan är den allmänna karakteren af detta vilda, skogbevexta lilla högland. Under de båda sistförflutna åren hafva Dalelfvens stränder mellan dess utlopp i hafvet nedanför Elfkarlebyfallen och Söderfors bruk blifvit granskade, jemte alla de mellan dessa båda pnnkter talrikt utströdda öar och holmar. Bland de här förekommande jordbildningarne fi örtjenar uppe märksamheten i första rummet att skänkas åt den s. k. Brickleran. Denna för sina utmärkta gräsvallar med skäl prisade leraflagring torde kanhända icke orätt få betraktas såsom en afsättning ur den uppsvälda elfvens grumliga våroch höstvatten, hvilken visserligen till hufvudsaklig del egde rum på en tid, då elfvens medelstånd var högre än nu förtiden, men hvilken till en del äfven kan anses fortgå i våra dagar under elfvens tidtals inträffande starkare flöden. Någon gång funnen hvilande på gyttja med deri talrikt inneslutne lemningar af vattenvexter (ett bevis för dess relativt unga ålder), stundom äfven genom en inblandad kalkhalt af mergelartad natur, utgör brickleran här den allmänna i dagen liggande jordmånen icke blott på alla lågländta öar och holmar i elfven, utan äfven här och der på de mera sanka markerna af fasta landet utmed elfvens stränder. En egenhet för alla dessa trakter, isynnerhet för de i eltven utströdda öarne och holmarne; är den omständigheten, att deras yttersta mot elfven stötande bräddar eller som de af folket i orten kallas Sbrickar (deraf namnet bricklera) äro högst och bilda små vallformiga upphöjningar, under det att de inom dessa vallar eller dammar inneslutne vidderna äro jemförelsevis lägre och vattensjukare. Härigenom erhåller hvar och en sådan ö eller holme prägeln af ett mer och mindre unde skålformigt bäcken, hvars inre lägsta dear under flodtiderna vanligen alltid till mer och mindre, grad öfversvämmas. Vid sådane elfvens starkare våroch höstflöden äro de nyssnämnde brickarne också utsatta för mer och mindre betydande utskärningar och bortsköljningar, hvarvid det bortskurna materialet till en del åter aflagras rundtomkring eller i lå om någon annan nedanföre liggande ö eller holme och på så sätt ger anledning dels till bildande af nya brickar, dels till förökande af redan för handen varande, eller också till en del bortföres ännu längre :bort ända ut till elfvens mynning samt der och under vägen dit åstadkommer mer och mindre betydliga uppgrundningar. Dessa år från år småningom försiggående förändringar af elföarnes konturformer eller af elfbottnens reliefformer äro af gammalt nogsamt kända och iakttagna af innevånarne i dessa trakter. Att förlidet års ovanligt uppdrifna vårflod också-skulle qvarlemna talrika spår efter elfvens inkräktningar uppå dess stränder, isynnerhet der dessa voro högre eller brantare än vanligt, var att förmoda. Mellan -Elfkarlebyfallen. och elfvens utlopp i hafvet erbjödos derföre också talrika tillfällen. att på samma gång iakttaga den förödande-inverkan, som flodvattnets utskärningar i de båda strandbräddarne åstadkommit, och att granska de upplysande profiler öfver de särskilta jordhvarfvens lagring, som genom dessa utskärningar blifvit blottade. Såsom ett exemel härpå tillåter jag mig blott anföra, att melan Westanå kungsgård och komministerbostället Lugnet :på venstra elfstranden (här äfven den vestra) bortskars utefter en sträcka af flera hundra fot i längd, ur den vid pass 60 fot de elfbanken, en jordbredd af den ofvanliggande åkermarken, uppgående efter utsago till bortåt 40—50 fot inåt land. Sådana landförluster äro för: den enskilte egåren så mycket bekymmersammare, som ingen gräns hvarken till tid eller rum kan för desamma uppställas, ty med omutlig kraft arbetar elfven år från år att utvidga sin fåra, att nedrifva och förstöra hvad den fordom en gång uppbyggt och att af dessa lemningar tilldana nya bålverk, som den en kommande dag i nyckfull lek åter sönderbryter: Uti min förlidet år afgifna berättelse hade jag tillfälle omförmäla, hurusom kalkhalten hos den inom Upland allmänt utbredda mergelleran tillväxer ju längre man framskrider mot norr eller till de närmast vid Geflebugten belägna socknarne, och hurusom med allt skäl kunde förmodas, att denna kalkhalt ledde sitt ursprung från en någonstädes der i trakten förut befintlig, men nu förstörd och söndersplittrad. aflagring af silurisk kalksten. Att en sådan bildnin en gång i tiden här varit utvecklad hafva si äldre, som nyare forskare ansett mer än sannolikt, till. följd af den stora mängd lösa block och stenar af -dylik -kalkart, som finnas utströdda öfver isynnerhet östra Uplands eller Roslagens slättbygder, nästan ända ned till hufvudstadens . grannskap: Förlidet års undersökningar i trakten norr och nordost om Eifkarleby; dels på fasta landet, dels på de utanför liggande öarne, hafva givit ett ytterligare stöd åt dettå antagande. Vid Dalelfvens mynning utlöper från den egentliga eller stora Tierpsåsen enlåg, blott tio fot hög, rullstens-ås, i form af ett smalt nis: at i hafvet mot nordost, bekant under namnet Bilan, Till en icke obetydlig del bestå också lenna utlöpares rullstenar af röd eller grå silussk kaksten, i blandning med andra rullstenar u eljest för-åsen vanliga slag, jemte dylika aj öd (devonisk ?) sandsten samt nåera få af alun