Aftonbladet – 16 maj 1861, sida 2

det så mycket vänligare af henne att ofta besöka mig som Hon öfver -höfvan är sysselsatt ed utstyrseln för sitt giftermål i höst. Ofta far jag ut till din och min holme, der vi förliden sommar togo afsked. Det är så ljuft att sitta der och lyss på vågens sqvalpande mot strandens små stenar; det är en musik, som behagligt smeker örat, medan hjertat är hos den, hvilken man högst älskar. Jag gläder mig då åt att jemföra huru häftig, otålig och fordrande din kärlek den tiden var och huru djup, hög och förtroendefull den nu är. Sedan sänder jag dig min helsning med hvarje förbiillande fågel, hvars vingar susa genom. luften; och när jag i aftonrodnaden skådar huru det ena hvita seglet efter det andra: försvinner vid horisonten, tänker jag på haru kanske just då ett annat fartyg i hvit.segelskrud sakta vaggar på en purpuroch azurfärgad ocean: Skön är drömmen, men skönare blir. dock. verkligheten. När sommar en flyktat bort och höstens högresta vågor slå mot Sötenätsets stupande bergväggar — då blommar min sommar för andra gången. Nu var hösten kommen och temligen långt liden. : Sedan tvänne månader hade Juanna invigt sig åt det moderliga kallet; och strålande fycklig, full af frid och förhoppning, dansade hon iden stora ekpanelade salen kring faderns stol med sin lille son på armen, och herr Tönne log och såg ut, då han betraktade den synen, som om han i full inspiration velat säga: CHerre, nu låter du din tjenare fara i frid. Redan vid slutet af Oktober trodde Juannä — efter afseglingsbrefvet från den ort i Medolhafvet, hvarifrån Lauritz var desti