Aftonbladet – 16 maj 1861, sida 2

ijusa färger målar jag ej den iafla, som då möter mig, och den vinter, som väntar oss! Min Juanna, tänk på denna vinter, och du bär med triumf frånvarons smärta .............. kan Nej, min älskade Lauritz — förklarade Juanna i sitt svar — Smed: triumf bär jag aldrig någon motgång, men tåligt bär jag den, såsom min gamle fader lärt mig. Är icke det redan vackert? I vår våning har jag nu ett sådant oupphörligt ställande fram och åter, att man bjertligt skrattar åt mig, men jag tår det aldrig bra nog och passande åt den lilla gäst, som skall komma före dig. En sak bekymrar mig djupt; den att menniskan aldrig kan hembära Gud så mycken tacksamhet som det vore nödvändigt för det mått af lycka han gifver. Emellertid gör jag mig en högtid af, hvar gång je kan hjelpa någon fattig moder, som befinner sig i samma belägenhet som jag... Huru goda gör oss ej lyckan! Far säger att olyckan gör: oss än Pättre, om vi förstå den. Detta erfar jag likväl en stor motspänstighet att tr Oo. Engelbert är aldrig här. Gud vet hvad Konkordia företog med honom, men något nyttigt och lyckligt var det. Hon och din mor skämma totalt bort mig med sina omsorger: ständigt äflas de att anse mig som ett väsende af luft och blomsterdoft. Det är dock besynnerligt att man alltid skall betrakta mig i likhet med en omogen frukt, ett hjelplöst barn. jag är dock icke i stånd att komma ur denna vanans ljufva träldom. Men visst är att jag icke. alltid känner mig så silkesmild som man antager, derföre att jag är vek och har för mycket känslor och för liten erfarenhet:a Boden 5 i; Men för att återkomma till Konkordia, är