Aftonbladet – 15 maj 1861, sida 3

AUStiTig SE AILCULGAIBTCEUT a : Vid Wadsbo häradsrätt, Binnebergs tingslag! har nyligen förevarit ett mål, som synes väl förtjena att framdragas i offentlighetens ljus. Parterna i målet äro kaptenen och kompanichefen vid Westgöta regemente C. W. Nordqvist, tilltalad af hemmansegaren, kompanifullmäktigen Lärs Andersson i Skomakaregården St. Horn, att hafva öfverfallit och med lifsfarligt vapen slagit käranden. Insändaren afhåller sig så mycket hellre från all särskild framställning rörande sakens sammanhang och från alla kommentarier deröfver, som bifogade protokollsutdrag är alldeles tillräckligt talande. Endast så mycket tillåter sig insändaren upplysningsvis nämna, att hemmansegaren Lars Andersson i Horn under en följd af år haft ortens förtroende såsom elektor vid riksdagsmannaval, deputerad i markegångssättningen för länet m. m. och att han i alla kommunala frågor bevakat sin kommuns intresse på ett sätt som tillvunnit honom dess fulla förtroende, på samma föng som det ställt honom i ett spändt förhållande till dem, hvilkas misstag och missbruk han beifrat: Särskildt torde med hänsyn till nu ifrågavarande mål förtjena dämnas att vid mönstringen med Westgöta regemente förliden sommar på Axvall, Lars Andersson såsom kompanifullmäktig kraftigt yrkade på besparing med soldaternes beklädnadsoch mundetingspersedlar, hvilket yrkande på stället togs så illa, att nämnde kompanifullmäktig uteslöts från bjudningen till den middag som regementsofficerarne vid dylika tillfällen bruka gifva rusthållareombuden. För öfrigt torde det otillbörtiga i-kapten Nordqvists svaromål, såsom att han förklarat sig med nöje plikta etc. icke undfalla redaktionen. Så snart målet blir vidare handlagdt, skall redaktionen deröfver erhålla protoKoll. Hvad som hittills i saken förelupit inhemtas af följande: Utdrag af domboken, hållen vid lagtima höstetinget med Binnebergs tingslag af Wadsbo härad i Binneberg den 1 November 1860. Ss 71. Lars Anderssoni Skomuktiregrden Horn, har på sätt stämningslistan visar tilldetta tinget uttagit stämning å kaptenen C. W. Nordqvist i Herregården derstädes med påstående om ansvar för slagsmål samt begågnande af lifsfarligt vapen; och då detta mål nu påropas inställer sig käranden personligen, hvarjemte svaranden låter genom nämdemannen Lars Jonsson i Yttersöra ingifva följande skrift: Kallad och stämd af Lars Andersson i Skomakaregården Horn för det jag tilldelat honom 2 örfilar och några käpprapp, fårsjag denna tillvitelse erkänna och pliktar derföre med nöje, men hvad det beträffar att jag slagit honom med lifsfarliga vapen bestrider jag det på det högsta, emedan den honom välförtjenta tillrättavisningen tilldelades honom af en mindre rörkäpp och i bg som jag ej slog honom ens med dobbskon utan endast med öfre ändan och det ej på annat ställe än öfver armar: och HR hvad pi det vidkommer att han vill hafva ersått för sveda och verk, så kan det möjligtvis qvittas imed den moraliska sveda och värk som nan mig förorsakat vid tillfället ifråga, genom sina grofva dtidigheter. Horn d. 31 Okt. 1860. C. W. Nordqvist.? Efter uppläsandet hvaraf käranden inlemnade ett skriftligt anförande så lydande: : Ehuru jag högst ogerna vill besvära vällofl. häradsrätten med saker så väl min egendom som min person, nödgas jag nu isistnämnda afseende hos häradsrätten begära skydd och yrka ansvar not en person som kallar sig K. M:ts trotjenare kaptenen vid Westgöta regemente C. W. Noördbe och har jag att mot nämnda herre andraga öljande: en 24 sistl. Oktober på morgonen kom hemmansegaren Petter Jakobsson i Torkelsgården till mig med begäran att som vittne åtfölja honom till kaptenen Nordqvist, emedan han till undvikånde af framtida kraf såg sig nödsakad att förbjuda. nämnde kapten att nedrifva det boningshas som lärer tillhöra barnen af enkan Britta Gustafsdotter under Horn, hvilken bebott detta hus, och han såsom förmyndare ansåg sig böra förhindra, helst som hon icke derom ens blifvit tillfrågad. — Jag efterkom häruti nämnde persons begäran. Vid vår inställelse uträttar förMyndaren sitt ärende, hvartill kapten Nordqvist med sin gamla vanliga term svarar: Ja så! Du vill ha den förbe Urla till krögeri, är den dig så kär; hvarvid Petter Jakobsson, modfäld at ett sådant bemötande, tystnade. — Jag tog då till ordet som utföll säldhda Hr kapten! Det är icke meningen å Petter Jakobssons sida att han vill försvara krögeriet, men hans mening är — Hr kaptenen svarade som följer: Det gerjag usan tjog dj-r. Jag genmälte då återigen: jdg kan aldrig tro att kapten vill ha den uslingen till fattighuset. Hvarpå jag svarades: Hvad idgår det dig, din förb—e fähund — hvarvid jag iikafullt höfligt genmälte: tilltala mig litet höflisäre, annars mäter jag mina ord efter edra. Men genast efter detta af mig fällda yttrande höjer han sin stora ekkäpp jernbeskodd i form if en skofvel med den förfärligaste röst och utsago: Jag skall dj—-anamma mig tilltala dig, köm kapten Nordqvist springande emot mig med svordom och ett skrik som knappast de osjäliga ljuren kunna efterhärma, och tilldelade mig först tvenne slag vid öronen med knuten hand, selän skuffade han mig med handen för bröstet ett stycke påvägen, men för att fullgöra vålds Drag en, slår han mig en stund slag på slag med sin jernskodda fjocka ekkäpp på armar. röst och skuldror under utrop — — — — ivarefter han höll upp en stund under det jag lägsnade mig ett stycke väg ifrån honom; men röligen icke tyckande sig hafva gjort sin våldoragd tillfyllest kommer han återigen springanle på i medhafvande samma Käpp och utdear med densamma lika som förut Hera slag på Ng src n Käranden, som förklärar sig ingalunda vara nöjd med svarandens erkännande, samt fortfa Sitt yrkande om ansvar å denne för bruk a ifsfar. je vapen, söker härefter vittnesförhör med Petter Jakobsson i Torkelsgården, Per Johan Carlsoh i Norra Bossgården och Johannes Andersson Stora. Ågården Horn, hvilka finnas närvarande och då jäf emot dem ej kan utrönas, få med ;varahden förbehållen jäfsrätt aflägga ed, hvVäår;fter de för mened varnade vid särskilta förhör, vittna sålunda: 1:0), Petter Jakobsson: I sällskap med käranden vegaf sig vittnet uppgifna dagen till svatanden ör att i egenskap at förmyndare för enkan Britta 3ustafsdotters omyndiga barn. bedja honom det nan ej skulle såsom Han ämnat låta nedrifva en bemälta erika tillhörig stuga, som stod på sva! rahdens egor. Då vittnet vid framkomsten omtalade sitt ärende för svaranden, yttrade denne: Har du den gårkrogen så kärs, hvarpåkäranleh såsom ett skäl för stugans, bibehållande å in gamla plats anförde att Brita Gustafsdotter, om hon komme framåt byen skulle med sin krogörelse göra ännu större skada än förut. :Svaanden syntes emållertid förargad, samt talade vårdt; och då käranden härvid bad honomvara vöfligare under förklarande, såsom orden föllo eljest mäter jag mina ord efter edra blef svaanden ännn häftigare och tillsade käranden att vlägsna sig från svårandens gård: När käranlen emellertid ej Efterkom denna tillsägelse börade pärterfa ordvexlå samt svära mot hvaran: I bred FEN AN FCR PEN SC BIE CV IIRPS EFS. IGEN fr Fd vn a sa th I a