Aftonbladet – 15 maj 1861, sida 2

kordia ... Men det är afgjordt att jag följer er, så framt jag kan komma mig ut, tDerom är alls ingen fråga, herr kornett — jag har nu ert löfte, och vi resa. SLTikväl4, återtog kornetten, Cbör jag vara så uppriktig att säga er, till hvilken man kan säga allt, att jag nu icke förmår lefva utan att dricka — då glömmer jag. Ni skall få dricka och glömma, tills ni somnar under bordet, om blott ingen annan än jag ser det, och när ni vaknar, skall jag beskedligt taga hand om er, bringa er till insigt af er skamliga förnedring och snart till afsky. för den. I Nå nå, jag tror icke. att jag skall känna mig frestad att ta i glaset; medan jag är hos er — ni har ett så eget sätt att upp-. väcka skendöda, att man icke vill falla : dvalan igen .. Men låt mig nu gå upp på min kammare och lägga mig.t r Nej, för ingen del — nu skola vi tillsammans gå in och ge akt på hurudantförhållandet visar sig, Det är något som ni visst icke gifvit akt på. Nej, vid Gud! De hade icke förr inträdt än Juanna hel! förtjusande förtroligt, men liksom hon haft att göra med en sinnesslö eller svag sjukling öm emot sin kusin, som fordom fått knappt en half frivillig blick. eKäre Engelbert, hvarföre lemnar du oss och står så länge i kölden och pratar med Konkordia, du, som är! så sjuklig! Får jag utt. servera dig kaffe — det skall göra dig godt... Men kom då! Hvarför låter du mig vänta... är det artigt det! Engelbert lyssnade med uppväckta sinnen, och en så genomdjup blekhet blef synlig på hans ansigte att Juanna sprang bort till honom och fattade honom i handen. fMin gode kusin, hur är det med dig?! Hon; såg på honom med så innerligt: med: idsamma blickar att han straxt insåg. huru rätt Konkordia haft och huru väl hon velat honom, då hon sökte rädda honom ur den