Aftonbladet – 13 maj 1861, sida 2

såras aldrig af de bittra ord, han ibland ställeF till dig. Engelbert, svarade Lauritz, Chåller jag för en verklig stackare, som jag helst såge långt-borta i anseende till den olyckliga för villelse, som marterar honom. Men han är din slägting, din faders brorson, och jag blir ej den som visar bort honom, så länge han ej förolämpar dig utan endast sitt egel menniskovärde. Konkordia deremot.... Min: vän, är det åter igen Konkordia! Jag begriper icke hvad det är du ser hos henne? ä Luta dig intill mig, så skall jag säga dig et! Se så... nu kommer jag ej närmare. Jag fruktar att hon blir ormen i vår eden.t j CÄlskade Lauritz, du är ändå långt ifrån fullkomlig, och din. orättvisa mot Konkordia är så märkvärdig att du ovilkorligt måste söka kufva den. Jag får väl då söka undvika en så allvarsam bestraffning ännu eh gång; och i alla fall bör jag tillstå att det val, hon jort, är ganska aktningsvärdt, liksom rean alla hennes bemödanden för den mannens lycka, som hon utvalt.t Hör du bjellrorna. ... Nu äro de här... Men, kors i guds namn, jag har glömt att Goppa fars pipa, det var -då oförsvarligt... Och i en blink stod Juanna vid faderns stol så ångerfull och täck, att gubben, som on henne, blott leende såg på sitt älsklingsarn. SAck, far, tro för all: del icke att det blir någon vana! Men det var ett styggt straff att icke ropa på mig. Menår du det... Nå, nör du härnäst glömmer mig, så... ; ... så skall jag vara tillreds; far! ifyllde Lauritz. . 4Bra, barn — bara ni icke får förfall bägge två... Men tdg nu emot vårt främmande, Mu