Aftonbladet – 13 maj 1861, sida 2

Jag har ej minsta tvifvel, min Juanna, att du ju skulle vilja så uppoffra dig, öm det kunde ske och din gamle fader vore död. Ja, aldrig, aldrig skulle jag öfverge honom, nej, icke om tio: kloster öppnade sina portar. Hos honom är min plats till det sista, hvilka öden Gud än förvarat mig, ty sjelf, min Lauritz, är du för ädel att vilja lägga ett; binder för denna pligt.4 Derom må du ej. ha fruktan. Då jag är skild ifrån dig, tycker jag mig behöfva för dig skyddet af både min moders och din faders vård; och det är ändå så att både hjerta öch sinne komma i uppror, när jag tänker på att skilsmässa måste ske.? En suck höjde Juanunas bröst, och entår smög sig till ögonkanten. Tack, tack, min älskade dyra hustru... jag förstår och välsignar dig; men du ser att det är så som jag fruktade, då viisomras togo afsked på vår holme, att jag skulle blifva sjelfvisk.? Du, min Lauritz?? Juannas småleende var en mera vältalig motsägelse än ord. XJa visst, kände jag ej en ovärdig glädjerörelse vid den smärta, som du erfor, redan då du tänkte på skilsmässan! Huru kan jag blifva så upphöjd som du? Du vill icke se mig nedstämd och förmörkad till sinnes.? Det är derföre?, svarade Juanna behagfullt, att sorgen icke kläder eller tillhör mannen. -Qvinnan får deremot opåtaldt vara naturlig, och dessutom är du icke sjelfvisk, utan långt förtroendefullare och ädelmodioare än jag någonsin trodde dig bli. Det är derföre att jag nu kallar dig min hustru. En fästmö kunde man tubba ifrån mig, men hustrun är min med lif och själ, med hjerta och blod, och jag vore ej värdig att fatta din trofasta hand i min, om jag numera kunde ega en tanke, som sårade dig! Tack, älskade vän! Du ser icke ens med en half missnöjd blick på det bemödande, jag:gör: mig för den svage Engelbexst, och