Aftonbladet – 11 maj 1861, sida 2

Mamsell Kofkordia ämnar då tala med sin mor? Jag vet icke —jag måste öfverväga med mije sjelf nu. S agister Sune syntes försatt i en gruflig spänning. Det måtte ändå ha varit något mer att säga, nu eller aldrig, då kanske allt stod på spel Ingenting annat fins nu attsöka än Grafvernas kapell — hvem skulle trifvas der ... Förlåt, förlåt, jag blir alltför djerf. Konkordia vände sig om med en helt vänlig frimodighet och yttrade: uGvafverna, magister Sune, är icke den sköna Berffendalen, men såsom jag tror kan äfven kapellet bestå sig en vacker plantering, och lam och kor kunna lefva der också. Men det är ännu långt dit — ni må handla så som det anstår ert eget omdöme. Detta är på en gång både allt och det enda som nu kan sägas. Jag har i frågan intet annat omdöme än ert — och när tid blir, söker jag kapellet ! Dessa ord uttalades med en alldeles ny bestämdhet, men de efterföljande Jjödo så mycket osäkrare: Sedan... sedan få vi juse. Ja, svarade Konkordia och framräckte handen med en trovärdig rörelse, jag edan få vi se!x ue Ett vinter-eden. Huru vacker är ej kärleken, då den visar sig under sin ädlare form! Huru ljuf är ej lyckan, då den alstras af-en ren kärlek! Öck huru pålitligt är ej det förtroende, som uppkommit genom kärleken och lyckan förenade! Hvad betyda då vinter, snödrifvor, töcken, mörker och stormarnas tjut? Kärleken är sin egen sol, sin egen ljusa varma sommar, sin egen frid och sin egen harmoni. Kärleken är den osynliga kedja, hvars kraft är så stark att vi, dragna af den, kunna utan smärta, utan oro flyttas från dess ena ända, som är fästad vid jorden, till den andra, som har sitt fäste i himlen.