Aftonbladet – 10 maj 1861, sida 2

riguot, nagontmg som synes bära pregeln ar en demokratisk styrelseform. Men vid närmare påseende finner man dock snart, huru institutionens syfte i sin renhet vida bättre skulle befordras genom en nästan omvänd metod, nemligen så att jus presentandi med behörigt afseende på erforderlig kompetens uppdroges åt en högre kollektiv andelig I myndighet, och valet emellan de sålunda föreslagna lemnades fritt åt dem, öfver hvilka den blifvande chefen komme att råda. Följden af det nu stadgade valsättet, enligt hvilket menige presterskap föreslår och regeringen utnämner, har gemenligen varit den, att i trots af den skenbara inskränkning, som härigenom blifvit satt för den verldsliga maktens inflytande, detta likväl i sjelfva verket lemnas tillfälle att på mer än ett sätt göra sig gällande. Väl synas de tider numera vara förbi, då man öppet och medelst cirkulärer gaf tillkänna hvilken man önskade se uppsatt i första rummet på förslaget, och en dylik officiel vink städse underdånigt hörsammades. Men äfven sedan en sådan ohöljd inblandning ansetts böra öfvergifvas. måhända emedan den ej stod i fullkomlig öfverensstämmelse med den aflagda eden, synes det likväl som om ännu fortfarande en viss valfrändskap egde rum emellan regeringens önskningar och de afgifna vota; och detta icke blott i afseende på de utsedda personerna i allmänhet, utan ock rör rande det rum hvar och en bland dessa på förslaget lyckas erhålla. Afven för det nu ifrågavarande biskopsförslagets uppsättande synes en öfverensstämmelse, sådan som don vi här antydt, ej hafva varit alldeles främmande. Den som erhållit främsta rummet på förslaget, domprosten Laurenius, synes visserligen, ej mindre genom det embete han inom stiftet bekläder än på grund af den sjelfständiga ställning han förr vid flera riksdagar intagit, böra ha gjort sig bemärkt och värderad af sina valmän och sålunda väl förtjent af det honom nu bevisade förtroendeprof. Men om det kommer att bekräfta sig hvad som allmänt förljudes, nemligen att doktor Laurenius är smnad att undanbedja sig platsen, samt att detta redan på förhand varit bekant och beräknadt, så blifver härigenom andra rummets innehafvare nästan att anse såsom sjelfskrifven till den lediga stolen, och detta kunna vi under nuvarande förhållanden icke betrakta såsom ett lyckligt och välbetänkt val. . Med all aktning för hr Brings egenskaper såsom lärd och menniska, måste det likväl förekomma föga lämpligt att i en tid, upprörd af så många Fkriligar rörelser inom andens verld, besätta en af de kyrkliga chefsplatserna med en af de: mest framstående koryferna för den stelaste hierarkiska skolan inom värt land; att öfverlåta högsta ledningen af de religiösa angelägenheterna inom en vrgtig del af landetjåt en person, hvars offentligt uttalade åsigter om individens samvete och dess rätt väckt ett så allmänt ogillande. Till det svåra och maktförena kallet att med stadig: hand lotsa kyrkans skepp genom fanatiska partiers bränningar och öfver indifferentismensgrund fordras helt andra gåfvor och egenskaper än de som besittas af Svenska Kyrkotidningens utgilvare och högkyrktighetens ifrigaste målsman på våra riksdagar. Det är ej hos motståndarne till all reform på det kyrkliga området, som man har att söka hvad som göres behof för att leda, lugna och tillrättaföra de skingrade, oroliga och förirrade.— Om domprosten Laurenius ej funnits hugad att bli biskop, så hade det ju varit vida enklare och mera lämpligt, att han, följande det af Geyer fordom gifna exemplet, tillkännagifvit sådant på förhand än att, såsom nu lärer vara fallet, låta bruka sig till-en fotställning för doktor Brings upphöjelse. Vi måste emellertid beklaga, att icke bland de afgifna rösterna ett större anal fallit på tvenne andra kyrkans , al hvilka hvar och en för sig ostridigt skulle hafva med värdighet och välsignelse fyllt sin plats. Den ene af dem, framstående ej mindre genom lärdom och snille än genom kraftfullt nit, lågande vältalighet och en frisinnad uppfattning af mången fråga inom j Jet kyrkliga och det politiska lifvet, har länge med rätta hyllats såsom en af vårt lands och vår kyrkas utmärktheter. Men et synes ej ha varit åt sådana, som Linöpigos stifts presterskap här velat egna en utmärkelse. annat fall skulle väl äfven en andre af dem vi lär påpekat, doktor Emanuelsson, som åtnjuter en så allmän och en så välförtjent aktning, ha ansetts värd en plats ieke blott vid sidan af, utan framom dem, hvilka nu hedrats med deh största utmärkelse, som af prestmän kunna egnas en embetsbroder. en hyllningsgärd, som nu hemburits domprosten Bring genom denne prelats uppförande i andra rummet, hvilket under ruvarande förhållanden lärer vara att till kraft och verkan betrakta såsom det första, kan väl näppeligen ensamt tillskrifvas hans förtjenster såsom lärd, utan torde hufvudsakligen få anses ha varit en följd al de meriter han vid de sednare riksdagarne ådagalagt såsom en af den kyrkliga och den politiska reaktionens mest nitiska beferdrare. Och mer än ett af den sednare tidens tecken synes gifva vid handen, att det varit regeringens egna syften, som äfven vid detta tillfälle blifvit med en slags siareförmåga anade och understödda af majoriteten inom Linköpings stift. AS H. M. konungen ha i dag hållit konselj. — — Efler det krigsköllegium inkommit med tvenne särskilda, uppå kollegii föranstaltande uppgjorda, förslag till förändrad ritning å karale tershus på kompanichefsboställen vid indelta armeen, det ena af öfverintendentsembetet och det anÅ dra af chefsembetet vid ingeniörkåren, har K. M:t, under den 16 sistl. April, förordnat, att den äf chefcemhetet vid ingeniörkåren unnojiorda rit