I ytterligare sig begagna, vid älventyr: att nålet utan hinder. deraf till afgörande föI -etages; och skulle grefve Sparre, sedan iklagaren icke vidare å honom yrkade personlig inställelse; ege att dåj om han så för 30dt funne, svara genom ombud. j I Grefve Sparres skrift, hvilken vi åler sifva i sin helhet, med undantag af ett par w08 vidlyftiga digressioner, hvilkas innevåll vi likväl inom parentes referera, lyder ålunda: Det åtal, för hvilket jag blifvit utsatt, är relan i så måtto af en ovanlig art, att det afser ett åläggande för mig att nöjaktigt vederlägga itskilliga anledningar till misstankar, som åklasaren lärer hysa, eller, såframt dessa anledninsar ej kumna nöjaktigt vederläggas, att mig må idömas ansvar. En stämning i ett så kalladt brottmål måste likväl innefatta ett bestämdt ansvarspåstående; får icke inskränka sig till en. uppmaning att nöjaktigt vederlägga anled: sar till misstankar. Men den förvåning, h till en sådan stämning ger verklig anledning, stegras vid genomläsandet af dessa af åklagaren ora anledningar. d en första. är, att ehuru kongl. förordningen den 27-Nov. 1857 1 mom. 2 föreskrifver att landshöfding ej må befatta sig med bränvinstillverkning, icke dess mindre synes grefve Sparre såsom egare af Brogård hafva tagit i betydlig del befattning med det vid sagde egensdom nästlidne höst uppbyggda och sedermera, efter behörigt tillstånd för asrendatorn Berg. begagnade ångbrännerit. Detta syneslikväl icke utgöra föremål för ansvarspåstående, utan anföres endast såsom en omständighet, hvilken fer anledning till tvifvel. huruvida det emellan hr grefven och Berg upprättade kontrakt om Sarrende af Brogård —— — kan vara tillförlitligt eller icke, helst samma kontrakt icke är bevwittnadt, utan endast af båda kontrahenterna underskrifvet, och således på tu man hand uppgjordt, hvaraf med skäl kan antagas, antingen att i öfverenskommelsen ingått fördelar af bränvinstillverkning för egendomsegaren, eller ock Satt arrendekontraktet pro forma upprättats, så mycket mera, som ett så oinskränkt förtroende till en, efter hvad kändt är, mindre bemedlad Sarrendator, ej är att förmoda då han ej stallt borgen. Utan att nu fästa mig vid det vågade i dessa slutledningar, måste jag likväl antaga, att detta är föremål för åklagarens påstående, eller att han tilltalar mig för bedrägeri, i det han påstår, att det företedda kontraktet skall vara pro forma upprättadt, hvarmed här icke kan förstås annat än ett bedrägeri egt rum. En åklagare får nemligen ej framkasta insinuationer; han måste uppgifva hvad han påstår, och derom måste bevisningen hvälfva sig. Påstår han således att kontraktet är falskt, så måste detta-bevisas. Vill eller kan han ej påstå eller bevisa sådant, så måste kontraktet anses riktigt, och i sådant fall återstår att bevisa, huru jag, då egendomen är utarrenderad, kunnat der utöfva bränvinstillverkning, hvilket synes utgöra sednåre delen af anklagelsen, då åklagaren säger: att han till följd af föreskriften i 57 af berörde kohgl. förordning yrkar ansvar å mi efter samma förordning för oriktigt uti kl PRV rag såframt icke de här cm4talade anledningar kunna på nöjaktigt sätt vederläggas; Berörde paragraf Tyder sålunda: (Grefve Sparre citerade densamma ur ett medfördt band af Sv. Författningssamling) och jag inser ej i hvad mån den här är tillämplig. Merberörde -kongl. förordning den 27 Nov. 1557 innehåller 101 SS, afhandlande de mest olika imnen; och jag har, då 5758 ej kan tillämpas, omt gen kunnat inse, hvilken aragraf åklagaren an öfverträdd, icke heller fan jag föreställa n att domstolen, utan att åklagaren närmare bestämt sitt åtal, anställer en inqvisition, antingeu med part eller vittnen, af hvilkas berättelser åklagaren skulle beredas tillfälle att sam sätta en anklagelse och hvarigenom vittnena följaktligen skulle blifva angifvare, i stället utt, enligt lagstiftarens afsigt, endast o:l allerast bekräfta eller vederlägga ett af parter till inne håll och beskaffenhet bestämdt uppgifvet faktum. Ehuru, vid nu förekomne förhållande, -jag kunde eller måhända borde afhålla mig i:ån allt vidare yttrande, än bestridande af käro let, till .dess åklagaren fullgjort sitt åligg att detsamma bevisa, vill jag likväl, då garen medelst åtskilliga medel, som sedn skola uppgifvas, lyckats sätta i ontlöpp ett för min heder kränkande rykte, söka vederlägga de af åklagaren uppgifna anledningar till misstankar, och tillika ådagalägga åtalets beskaffenl:et. Stämningen i målet, uttagen först den 4 Januari, således mera än 17, månad sedan bränvinsbränning vid Brogård började, blef så st den 18 i samma månad, mig tillställd i We borg, att inställelse vid tinget, på 4:de c derefter, blef mig omöjlig. Härigenom bi des tillfälle att, medelst stämningens inför i allmänna tidningar och genom ett under månader fortsatt kamtusntetstide af saken syftning, samt utspridande jemväl af z osannfärdiga rykten, bearbeta opinionen er mig, innan ännu ett ord till mitt försvar blifva synligt. Ty ehuru samhälletslagar å en hvar att inför rätta svara å hvarje stämni den må vara så ohemul, så obehörig som he den må härflyta af hvilka motiver som helst, så förbjuda deremot hederns lagar en man at: i ära att armörledes inlåta sig i svaromål på ireröriga beskyllningar, framkaståde, icke allenas utan alla bevis, men emot tydliga bevis. Enr heder och-ära kan nemligen ej, bör ej b föremål för argumentation. Att i annan or än lag säger uppträda. till försvar för sin heder, i en fråga der ens vedersakare börj beskyllningar med det påstående, att sk bevis, hittillsransedda såsom de,tillförlitt äro falska, att ingångna skriftligen uppr kontrakter. äro, tillkomna af bedrägeri; att teendetaf dessa handlingar hos vederböra mantalsskrifvare, för att efterkomma la stadgande. om kartering skett i svikli sigt -— det hade varit att erkänna möjligheten att sådana insinuationer kunde vara sanna, det hade varit att förnedra sig sjelf genom deras. upptagande: till vederläggning, oafsedt möjligheten att::i en sådan diskussion, der illviljan och lögnen. utgör den ledande princi-! pen vederlägga beskyllningar. som börja med att anfalla äktheten af de bevis, som kunna anföras till deras vederläggende. Ett sådant uppträdande hade så mycket mindre egnat sig för förevarande fall, der frågan redan var underställd domstols pröfning, som det kunnat. tydas såsom ett försök att gå densamma i förväg, att genom. bearbetande af opinionen inverka på domstolens beslut, ett förfaringssätt, alltför stridande mot den aktning för domstolen som är vilkoret för ett lagbundet samhälles bestånd, för att jag af något skulle kunna förmås att i detta alseende följa mina vedersakares. exempel. Då en åklagare för sitt åtal, som å heder och ära går, ej har andra skäl än de af honom angifna lösa misstankar, kunde man åtminstone hafva skäl att vänta, det han skulle sökt före åtalets. anställande förskaffa sig alla möjliga upp lysningar angående beskaffenheten af dessa misstankar, men långt derifråni undvek han att emottaga de applygnin ar som på närmaste hållstodo ; honom till buds. Ehuru han drog. försorg om. att genom en företagen resa till min egendom !