Aftonbladet – 3 maj 1861, sida 3

dan instämt, nemligen att de måtte åläggas genast till Geddas myndling afstå hälften i egen-: domen Kråknäs m. m. Uti denna rättegång, i hvilken rådman Gedda äfven instämt mig för att höras, utan uppgifver drsak dertill, ingaf rådman Gedda den FJanuor tetta år en skrift full med infamier emot mig. deruti han bland annat säger: att juvelerarer :! Möllenborg, efter hvad kändt är, efterlemnat er eenhiet af åtminstone 500,000 rdr rmt? m. m. dylikt. När, vid besvarandet af denna skrift, som rådmannen Gedda i koncept lärer skickat hr notarien Ahlgren och denne, hvilken icke kände alla rådman Geddas meriter, utan närmare granskning underskrifvit och inlemnat, jag framhöl skriftens orimligheter, vederlade dess oriktigheter och å Gedda yrkade ansvar för. skriftens innehåll, förklarade Gedda, somicke är någor man bakom ordet, helt oridderligt uti en ny skrift, att han ej ville stå författare-ansvar för den anmärkta skriften, utan det fick hans om bud göra. Slutligen får jag äran upplysa ati rådmannen Gedda, såväl uti denna sista skrift. som är af honom sjelf underskrifven, som äfven genom sitt befullmäktigade ombud hr notarien Åhlgren, godkänt den redovisning jag såsom god man och syssloman afgifvit uti ( G. Möllenborgs konkurs; hvarom bevis redan är: till rådhusrätten aflemnadt. Detta är i sammandrag historiken öfver be skaffenheten af juveleraren Möllenborgs affärsställning i lifstiden, boet efter honom, min befattning dermed, samt sterbhusdelegarnes förhållanden emot mig och sins emellan ; allt grundadt på-sterbhusdelegarnes egna uppgifter soch bref, samt originalhandlingar. I motsats af hvad förtalet emot mig har diktat, ig häraf alldeles obestridligt, att juveleraren Möllenborg ingalunda hade förvärfvat någon betydligare förmögenhet, utan kanske varit tvungen göra konkurs, om han ej lyckats förmå hrr Bredenberg och Feron samt mig, att af vänskap dyrt köpa hans varulager m. m.; att det öfverskott i boet, som derigenom fanns, med säkerhet kan tillskrifvas sagda köp, att ehuru sterbhusdelegarne icke skulle utfå slutbetalning för lagret förr, än två år efter Möllenborgs död, jag långt derförinnan förskjutit sterbhusdelegarne deras fordran, emedan de hade förfallna skulder å 23,000 rdr bko att betala; attjag således äfven hjelpt sterbhusdelegarne från konkurs; samt att de sjelfve skriftligen flere fånger erkänt, att de i förskott utfått mer och icke mindre än de af mig haft att fordrå, fastän min belöning blifvit förta! och tillvitelsen af de nedrigaste brott. (Slutet följer.) Kremerska målet i Kalmar. För att ge tillämpning åt regeln ?audiatur et altera pars? anse vi oss böra meddela efter. ett bihang till Kalmarposten f ljande if kapten v. Kreemer afoifna förklaring: Till vällofliga rådhusrätten i Kalmar. Då jag nu afgifver slutlig förklaring i målet och jag, ur min stilla obemärkta krets, blifvit framställd inför allmänna opinionen samt af densamma mer eller mindre strängt bedömd, torde let ursäktas att jag, innan jag öfvergår till de speciella fallen som varit föremål för ransakningen, tär saken i sin allmännelighet i betrakande. 0 Jag tillstår att jag ej är smittad af den förvirring i begrepp som förvexlar brott med olycka: :y brottet är 1 min tanka en olycka blott i der nån som hvarje annat ondt här i verlden; det ir blott undantagsvis och i mera sällsynta fall som brottet utgår ur olyckan eller ur den nöd. som ej är sjelfförvållad: I-dessa undantagsfal! är det ostridigt en fr att se i brottslingen er lycklig, att mildt bedöma hans felsteg och med simhet omfatta honom; och vore menniskorna så smmande för andras väl som de borde vara. skulle en sådan brottsling aldrig komma att räkvas till fängelsernastbefolkning. Afven der brotet haft sitt upphof i lättsinnighet eller ondska. om är öfvergående och försonas med ånger, kärek till sanningen och föresatsen att beträda er vättre väg sedan det borgerliga straftet är öfver ståndet, är det en pligt ått betrakta brottslinger ww nyssnämnda synpunkt. Jag medgifver att en fängelsedirektör, som bevandlar dessa med förakt, med fortfarande hårdhet och, hvad värre är, låter misshandling öfsergå dem, gör si skyldig tillsett fafskyvärdare veteende än djurplågeri, såsom en tidning om nig behagat yttra, och hans namn kan förtjena Att anföras, hans handlingssätt att öfverlemnas ill det allmänna ogillandet. Detta är taflans ena sida; rättvisan fordrar att i betrakta-äfven den andra; Deklagligen är det endast fåtalet af ängar ill de nyssnämnde kategorierna. e om hör ti friga komma i fängelset förbittrade deröfver att len borgerliga lagen lägger hinder i vägen för leras suplusta, för deras hämdlystnad, för deras örvärfsbegär, för deras vinningslysnad äfven ji less råaste form, tjufnaden; med fast föresats ut ifrån början till slut omfatta lögnen såsom niräddningsplanka ur all nöd; me ånger enlast öfver bristande klokhet i dådets utförande, waraf händt att.de kunnat nås af den borgeriga lagens arm; med noggrannt begrundande vt det felaktiga asänläggningen och föresats att. iär denna arm en gång släpper dem, visst ickt emna den beträdda vägen, men väl sorgfälligare mdvika de stötestenarsom deruppå kunna möta: ned ilska i-hjertat emot sjelfva den -boning som nnesluter dem och hvilken de derföre al det vildaste okynne sträfva att. på allt-upptänkligt ätt gifva utseende af-hvad den i sjelfva verket ir: en röfvarekula; med förakt för föreskrifven srdning och med inbillad rättighet att uttrötta. rakassera och pina den, åt hvilken ordningens ridmakthållande i första hand: är anförtrodd: Törtjena äfven dessa att anses såsom. olyckans rffer och att midt behandlas, oaktadt det onda le begå inom sjelfva fängelset? Kan en fängelse: lirektör, som häller räfst med dem för okynne, nedrighet och lögn, och uttröttad någon gång nister tålamodet samt af öfverilning utdelar:en föga känbar handgriplig tillrättavisning, i stället att med kallt blod samt genom: memörialer och omvägar utverka å förbrytaren en långsam. pis nande bestraffning, — kan han anses vara en hård, barbarisk menniska som finner nöje i olyckSe misshandling? Hans fel är — hans stora rel. — att han har låtit tjenstemannen nedstiga ifrån laglighetens grund och den enskilte, af ögonblickets lidelse beherrskade mannen framträda. K. M:ts provisoriska play per af den 24 November 1846 för cellfängelserna ålägger direktören att ansvara för ordning och disciplin inom fängelset, men lemnar honom alldeles redlös emot dem som deremot bryta. Författningen säger att äldre föreskrifter om husaga äro, såsom olämpliga å ecellfånge, afskaffade; men lemnar ingen motsvarande bestraffningsrätt i direktörens hand.; De istället satta straffen: brist på sysselsättning under längre eller kortare tid, minskning af matportion med en tredjedel, minskning af beqvämlighet, samt i svåraste fall mörk cell, allt under. högst åtta dagar, tillhöra ej direktören, utan konungens befallningshafvandeatt bestämma Hvilka omvägar och svårigheter som här