Aftonbladet – 3 maj 1861, sida 2

kyrkan fröjda ögat, höjer sig detstorartade Skottefjällets skogrika väggar midtemot de lika skogkrönta bergåsar, som komma från Sotenäset. Och i denna trakt, der hundratals småbäckar, bildade under regntiden, störta nedför klipporna och förstora behagell af dessa herrliga naturscener, lågo de två små hemmanslotterna, Ostangården och Vestangården, som tillhörde, den förstnämde enkan efter kommissarien Peder Gude Giädda, den andra enkan efter sekundlöjtnanten Lorens Hellevi, och egorna skildes genom en bredare bäck med: en liten: dam och qvarn, tillhöriga fru Stefana Lorens, såsom hon allmäant kallades, ty allä menniskor hade förtroligt känt och älskat herr Lorens, hvilken i följd af en hedrande blessyr tidigt tagit afsked och gift sig i Berffendalen. På fru Jetta Gudes sida om bäcken stod som ett slags ofullkomlig motsvarighet till qvarnbuset, ett icke så länge sedan hoptimradt litet skjul, som skulle med sina två små fönstergluggar föreställa ett lusthus. Här uppehöll sig ofta nog, äfven midt ihösten och vintern, sålänge icke qvarnen stod stilla för frost eller torka, den starka Konkordia, som försäkrade modern-att hon bäst skäktade sitt lin på detta afstånd från eld och brand. 3 Men om den ena af de små fönsterrutorna kunnat sqvallra om sina hemligheter, så: hade man nog fått höra att på andra sidan bäcken en ung man under hösten och vintern, då qvarnen gick, kom dit flere gånger om dagen, gaf order, pratade högt och stod; ibland hela timmarne på stockhögen och betraktade, icke lusthuset, som var nära intill, utan de skogrika åsarne, bakom hvilka hans hjertas afgud lefde: Då Konkordia såg detta, rusade hon från frönstret och fattade med ett slags raseri tag i lintotten, som hon häcklade och häcklade så nära att det till sluts icke blef qvar mera än några lockar, fuktade af de brännheta tårar, som fallit på dem. 8 Men det var icke till lusthuset som Kon