Aftonbladet – 3 maj 1861, sida 2

Vid det nämda middagsbordet stod nu den sista fröken B. på Byborz, den luftiga tjusande Juanna, och hennes små hvita händer voro sysselsatta att ordna de allvarsamma faten, brödhögarne och den öfriga välfägnaden. På söndagen väntades alltid ett par? kyrkgäster.. Men det är hvarken vid dem eller bordet vi skola stanna, utan lott antyda att Juanaa så väl utförde sin föresats att beherrska det vidriga och sorgliga intryck, som hennes kusin gjort på henne, att hvarken han eller fadern ens märkte ett spår deraf; och Jjuf var hennes belöning, då hon erför att Engelbert redan följande morgonen skulle resa. Och kornetten reste verkligen, innan Juanna om morgonen var uppstigen. Sirålande lycklig öfver att hafva förlorat sin kusins tryckande närvaro, skyndade hon till samma plats, der hon föregande dagen hade träffat honom. Hon ville taga de nu förhatliga konvaljerna och kasta dem bort — de finge visst icke torka och multna på den lats, der hennes och Lauritz namn så vackert frodades i trädet. Men då hon kom fram, fanns icke så mycket som en half blomma qvar, Någon hade omsorgsfullt hopsamlat dem, och hvem denne någon var kunde hon lätt gissa, äfven om hon icke hittat en liten silfverknapp, omslutande en rubinsten, som på söndagen burits af kornetten. Lydande en instinktartad afsky, tog hon knappen och kastade den, med en styrka som man knappt trott den fina handen ega, långt nedåt den-lilla backen, vid hvars slut en källa i marken emottog den. 4, Profpredikan i Berffendalen. Åt öster af denna paradisiska dal -— som säges i fordom tia hafva varit en fortsättning af haäfsviken — der friska lundar, präktiga ängar, välbygda bondgårdar och slutligen den Oansenliga, men skönt belägna