Aftonbladet – 3 maj 1861, sida 2

kordia i dag ställde sina steg. Då hon återkom från Byborg, trädde hon in istora stugan, löfvad både i spisen, på sidan om den samt här och hvar i rummet, och helsade på sin gamla moder, som kom emot henne med den underrättelsen att magister Sune Konradsson tagit in der, att han nyss gått åt kyrkan och att han vid återkomsten skulle äta middag med dem. Detta förklarade dottern vara mycket illa, mycket orätt, mycket oklokt, när mor väl visste hvar haren hade sin gång. Nå, får icke haren gå sina cgna gångar? frågade modern bekymrad öfver dotterns omilda blick. Hvarför skulle han det få? Om han som räfven har smak på rönnbär, så spåt jag att han icke når dem. Så mycket värre, barn... Du är så aktad af allmogen att du som komministersfru i den här församlingen finge långt mera ost och smör och ägg och mjölk än någon pastorska före och efter dig. Med vårdslöshet svarade Konkordia: cHan kom väl aldrig in i mitt arbetsrum? Nej, han var icke ur vår granna stuga, och du kan icke tro hur länge och uppmärksamt han såg på väggarna, som färgat, på din namnduk under glaset och på långsoffan, som du stoppat med mjukaste hatstång och klädt med grannaste bomullstyg, som dina händer nånsin tillverkat. Men ihärdigast tittade han på dina gardiner och trodde att aldrig någon mer kunde knyta så jemna rutor och träda så riktiga rosor, Men hvad är det hon icke kan! sade han. Lycklig den, som... som... XC. som får knyta ihop sin lifstråd med hennes Iinföll något bitande Konkordia. Men blir ingen annän komministerfru i Berffendalen; så får dalen hjelpa sig utan någon, Härpå ilade den förgrymmade mön in i-sin kammare, hvilken vi förut beskrifvitoch sedan hon der aftagit den Jjusa drägten, som varit bestämd för helt andra ögon än magister Sunes, klädde hon sig i