Aftonbladet – 2 maj 1861, sida 3

RA Do nya påtuden om ånpgbåtsslussningen i Göta kanal. Rörande detta ämne skrifves i en korrespondens från Wenersborg till Nya Wermlands-Postent : Hu Bland ångbåtsbefälhafvarna råder en stor nedslägenbet öfver det utkomna och nu öfverallt tillämpade -stadgandet, att vid The i slussar, vare sig mot eller med strömmen, det icke är tillåtet för dem att använda maskinen till backning, vid höga penningeböter och tredje: gången förbud för befälhafvaren att vidare föra fartyg på kanalen. Onekligen är detta stadgande i högsta måtto opraktiskt och på samma gång utmärkande ett herravälde; hvars make icke lätt kän uppletas, icke ens uti despotiska stater, hvarjemte färden emellan österoch vesterhafven kanalvägen derigenom mycket kommer att fördröjas, och det uti en tid, då man sätter så mycet värde på att komma fort. Denna föreskrift har tillkommit till förebyggande af slussarna: åsegling och deraf uppkommande hinder i se ationen. Andamålet med detta stadgande är således godt, ehuru sättet är illa valdt, ja rent al olämpligt och opraktiskt. Män affacket äro alla ense derom, att denna lag, sådan densamma nu är lydande och tillämpas, kommer ätt just befordra-den oreda, man dermed: ville: förebygga: och att förorsaka flera skador å slussarna, än di det var ångbåtsbefälhafvaren tillåtet attanvända ängmaskinen vid ingången i desamma till såväl back som framåt; ty endera skulle allt användande af ångkraften i slussarna ha förbjudits. eller också intet förbud derutinnan. Föreskritten af en determinerad sakta fart hade varit der rätta; men att förtaga ångbåtsbefälhafvaren medel att hindra en olycka, om han det kan, det är att göra honom modfälld ooh så att säga redlös i det ögonblick hans själsnärvaro som bäst behöfves, för att rädda egendom och menniskolif. Det kan je så lätt hända att maskinen kommer i olag och till och med gör motsatt tjenst. att befälhafvaren möjligen kan missräkna sig på distans; strömmens sättning och vindens verkan vid ingåendet i en sluss, att han icke lyckas att begära stopp i det ögonblick, som vederbör, för att föra fartyget med den afpassade fart i slussen, att han kan stoppa medtågen. Dessa kunna dessutom springa, kastas oskickligt i land eller der blifva illa emottagna, så att stopp i tid ej erhålles. Befälhafvaren har då intet anvat val, än att törna eller säga back och ta fram plånboken samt slutligen, när detta händt honom trenne gånger, att blifva afdankad. Men föratt kunna stoppa med tåg i länd, måste pållare vara tillgängliga, och dessutom finnes en möjlighet under an gång att åtkomma desamma vid inloppet till hvarjesluss. Såsom exempel; på. att detta icke alltid låter sig göra, vilja vi anföra förhållandet i inloppet ofvanifrån till slussen vid Akerström. För att motverka den kraft, strömmen derstädes eger att föra fartygen åt sidan, måste dessa hafva god fart, om de ej skola törna emot stenkaret eller följa med strömmen utför fallet. Invid landetligga vanligen en mängd fartyg förtöjda, i afbidan på slussning, så att man der icke kan få fast en ända, och strax vid slussens mynning i kanalen är i rät vinkel ett qvarnfall af mycket sugande art, hvarigenom det i slussen ingående fartyget måste hafva fart för att kunna komma dit obebindradt och utan skada. Mankerar nu något med stopptågen vid inträde i slussen, så har befälhafvaren imtet annat råd, än att törna och göra skada å fertyg och sluss, i stället för att begära back och s-ledes med tillhjelp af propellern förekomma allt -obehag. Flera sådana exempel kunna framläggas och tiden kommer troligen snart att utvisa, det föreskriften i fråga icke kan. efterföljas eller i längden göra sig gällande. VRENA OA