Aftonbladet – 1 maj 1861, sida 2

rad kusins likgiltiga förtrolighet. Detta oaktadt voro Juannas känslor mäktigt emot honom. God morgon, min vackra rymmerska. Jag trodde att det var klipporna som skulle fånga upp tårarne och svara på suckarne — kunna skogen och blommorna vara ett passande sällskap åt sjömansbruden på en sådan morgon som denna? Juanna betraktade sin kusin uppmärksammare än vanligt, ty hon märkte att något onaturligt låg i hans röst. Men istället att gifva minsta vink om denna upptäckt, svarade hon enkelt: I det här trädet står hans namn, och skogen och blommorna passa för alla, sön: ha hjerta för naturen och erfara välsignelsen af dess sällskap: Derföre trodde jag att skogen också passade mig! svarade kornetten, och med en viss aflekterad vårdslöshet tillade han: Vill du gifva mig några af dina konvaljer? Nej, yttrade Juanna under en fin rodnad, de äro endast för min far — och vill du hafva några, får du plocka dem sjelf. En enda — blott en enda, Juanna.. den gör julhvarken till eller ifrån för din far. Kära Engelbert, jag gifver aldrig bort blommor — jag försäkrar dig... Blif icke ledsen nu! 4Ledsen för en sådan bagatell — hvad tänker du på! Men det förvånar mig att du fäster så mycken vigt vid en begäran, som icke ens ett afslag. Åter rodnade Juanna.sHon villefvisa alt hon alls icke fäste vigt vid saken, och redan utsträckte hon handen emot blomsterqvasten, men ryckte den lika hastigt tillbaka... Nej, hej, en föstmös blommor äro 6 BU icke för en kusin,