Aftonbladet – 1 maj 1861, sida 2

gelberts sinnesfrid. Sedan tog han fram ur en liten korg bredvid sig en hand korn, som han utströdde för sparfvarne, hvilka snart slogo sig ned i små flockar omkring honom. Under tiden hade den unga fästmön så mycket återhemtat sig från afskedets smärta att hon kunde tänka på hur sjelfviskt det var att längre öfverge den bäste fader. För att gifva ögonen tid att uppklarna och på samma gång låta sinnesrörelsen bättre lägga sig, tog hon på en krökande bakstig öfver hällarne och backarne vägen åt den kära parken. Här ville hon dessutom plocka en qvast konvaljer och föra med sig till fadern, som högt älskade att.i sitt rum se dessa blommor, hvilka varit ett kärleksbud emellan honom och hans förutgångna Juannita. Med den redan färdiga buketten i sin hand hade den unga flickan satt sig på torfbänken under ett träd, der hennes och Lauritz namn voro utskurna i barken. Hastigt spratt hon till; Hvem framskymtade mellan träden, om icke hennes kusin... Engelbert hade icke haft någon afsigt att söka henne, men då han nu fann henne så skön att skåda i den rörelse, som ännu böljade inom henne, kände han att blotta bennes åsyn på en gång var som en skarp smärta och en balsam för det brännande såret i hans hjerta. I alla hänseenden var det en himmel att träffa henne utan honom, som under de sista dagarne utgjort hans orymmaste plåga. Juanna, som var långt ifrån att ana de strider, hvilka hennes kusin ännu kämpade, trodde att Hans böjelse varit at ett öfvergående slag, ty mot henne visade han numera aldrig annat än en vänlig ochjobesvä