Aftonbladet – 27 april 1861, sida 2

dagar, då krämporna förtyngde göromålens börda, hade råd att skåffa sig ett biträde. Förutseende detta, hade han mycket tidigt vetat använda sitt enda barns da hufvud och inlärt sin Konkordia att handtera såväl uppbördsmedlen som räkenskaperna, och under de sista åren kunde hon sägas minst till hälften sköta sysslan, utom vid de fall, då kommissarien i egen person nödgades reresentera; men då måste gubben, så klen an än var, åstad i schäskärran med, förstås, Konkordia vid sidan. Genom detta ovanliga, men i alla fall högt respekterade förhållande blef det möjligt för oamle Peder Gude att undvika att taga afsked, så att familjen fick behålla sina små inkomster, hvilka, med sparsamhet omhullade och lagda i några enkla affärer, dem Konkordia skötte icke mindre väl, slutligen växte till ett litet kapital, lagom stort för köpet af en gårdslott i den sköna Berffendalen, som utgör tredje socknen af Tossene pastorat på Sotenäs. I denna tillflykt, hvars anspråkslösa boningshus den raska för inga slags sysslor afskrämda Konkordia sjelf invändigt målat, immat och iordningställt, införde hon sin. noder, då gamle Gude Giädda blifvit samad till sina talrika fäder, efter hvilka han mder sista tiden af sin lefnad så ihärdigt ängtat, att han nästan med otålighet emotsåg hvar dag, som ännu skilde honom rån dem. Vid den tiden, då detta tilldrog sig, var Konkordia i full frid med sig sjelf och den jfriga verlden — hon var då hvad hon synes. Men kärleken, som eljest har den höga nakten att förädla, visade sig icke förädande i sina följder hos Konkordia, hvars starka, allvarliga och icke vid mycket motstånd vanda natur revolterade under omöj