Aftonbladet – 26 april 1861, sida 2

klippan, som orubblig låter hafvet både. aheka och slå sin fot? Klippan är hård, men vågen mjuk. Du är klippan, jag vågen, som ständigt, ständigt återkommer... Ack, Lauritz; tro med stark tro på henne, som icke förstår a så väl som sitt eget hjertas slag, hvilka alla slå för den otacksammaste af män! ; CJuanna, min sol om dagen, min glänsande stjerna om natten, då jag under den ensliga vakten på mitt fartyg lickar tillbaka efter min hemverld, kan du förlåta, kan du glömma all min dårskap? Sedan din moder dog, behöfver du hos din blifvande make finna äfven de veka omhuldande känslor, som din ömma själ nästan fordrar; men det är en olycka att mitt bjerta, ehuru, vid Gud, ett redligt och varmt hjerta, skall ega så få sympatier för det blödiga, om än så natur: liga hos menniskan. Kanske — jag känner det stundom med bäfvan — är jag ej den mannen, som med nog fin samvetsgrannhet kan vårda den mig anförtrodda skatten. Jag älskar dig så högt att jag skulle kunna för dig bortkasta tio lif, men jag kan ändå ej finna den tonen, som jag bestämdt känner att du förgäfves söker i mitt hjerta. 4Säg icke att jag söker den förgäfves — säg mig i stället tydligt, uppriktigt, hvarföre du är mera misstänksam nu än vid början af vår trölofning? ? Först och främst derföre, min Juanna, att jag aldrig kan skilja mig från den fasa och oro, som detta långa sorgår, hvaraf ännu fyra sekler, d. v..s. månader återstå, har alstrat genom den tidsutdrägt; det medfört för vår förebing. Dessutom finnes det tvänne personer dig nära, som jag af skilda anledningar icke kan fördraga. ; : (Forts.).