Aftonbladet – 26 april 1861, sida 2

Mannen vid hennes sida, Juannas trolofvade, kapten Lauritz Hellevi, var i många fleres än den älskande fästmöns ögon typen för svenskt mannamod, svensk heder och svenskt hjerta, alltsammans bevaradt i en så vacker form af den menskliga gestalten som man kunde begära från Guds frikostiga hand. Men något mjukt, något ömt och vekt fans ej i hans eldiga ögon eller i draget kring den något stränga munnen. Deremot lågo passion öch storm, hänförelse och missnöje i de blickar, med hvilka han, så att säga, omsvepte den lätta gestalten bredvid sig. Inannås kinder, der en egen gul varm färgton höjde blodets snabba lopp, hade äfven fått ett par perlor — men dessa perlor komme icke från himlens dagg, utan från hennes ögon, och der lågo de så stilla, anklagande honom för allt det orimliga, som hans dårskap och svartsjuka hade talat, och det i deras sista afskedsstund. ; SNåväl, utbrast han otåligt, då hon ännu förblef i samma ställning, skall du straffa mig med att ännu längre undangömma de blickar, som jag nu måste räkna efter minuter! Du vet icke sjelf huru kall du nu ser ut. Min varma gula lilja är snart den stela snöhvita... Signora Juanna, skall den spanska grandezzan vara närvarande vid denna sorgfest? Hon vände sitt ansigte emot den häftige unge mannen. ZLauritz, se utåt detta storartade vatten... se de hvita topparna, som leka öfver Sotens mörka djup . hur många älskande har ej detta vatten både skilt och förenat! Jag tager det till vittne att min tro... 0, Juanna, svär icke vid något så förrädiskt som dessa böljor . Det var ett dåligt förebud. Hvarföre tog du-ej i stället