Aftonbladet – 26 april 1861, sida 2

Liljan på Sotenäs strand ): 1. Ett farväl. Förebrå mig ingenting — tala ej hårdt till mig! Mitt hjerta är fullt af klagan. Det är mig som om ett barn: sutte derinne och gret, och jag kan ej stilla det! Det är du sjelf, min Juanna, som är det barnet. Af din spanska. moders blod har du fått mindre af den spanska elden än den stela grandezzan och den vemodiga romantiken. Dessa ord vexlades mellan en ung man och en helt ung qvinna, båda sittande bredvid hvarandra i fördjupningen af en hög klippa, belägen på en liten ensam holme, från hvilken de nu tigande bliekade utåt hafvet, som i den nyvaknade sommardagens örsta timmar låg så stilla att det fullkomligt upptog den vackra Gruppen deruppe: Och visst var det en vacker grupp som solen lyste öfver! Några lätta regndroppar hade med små perlor. bestrött de svarta lockarne kring den unga flickans hufvud, medan hennes djupsvarta ögon, der en himmel af glöd och kärlek lågade, fastän insvept i blygsamhetens slöja, irrude sökande öfver vattnet för att der hitta ett mål, på hvilket! detitrygghet kunde hvila. s) Namnen på de personer, som uppträda i efterföljande historia — hvilken tilldrog sig omkrin samma tidpunkt som den nyss skildrade oc kan på visst sätt kallas ett sidostycke till densamma — äro här dels förändrade, dels blott antydda,.. detta af grannlagenhet för den särdeles aktade familj, inom hvilken dessa tyvärr alltför romantiska händelser egde rum och som ännu lefver i bohuslänska skärgården, fastän icke på Sotenäs.