3. En märkligåtgärd af-drätseli kommissionen. Nedanstående till oss insända artikel om förmäler och belyser en af Stockholms drät selkommission företagen åtgärd, hvilken sy nes icke blott stå i temligen påtaglig stric med gällande reglemente för den inrättning hvarom fråga är, utan äfven vara faktisk orimlig, enär densamma dels är ytterst svå. om ej omöjlig att noggrannt tillämpa, dels der dess tillämpning försökes, egnad att för anleda betydande skada och olägenhet föl de mindre bemedlade klasserna. Då åt gärden utan tvifvel tillkommit af missför stådd välmening, bör man förmoda att kom missionen, efter vår insändares klara bevi sande utredning af dess verkliga föijder. icke skall dröja att rätta sitt misstag. Den insända artikeln lyder sålunda: När a och förordningar utfärdas, hvilka icke stödja sig på förnuftsenliga rättsgrunder. inträffar alltid, förr eller sednare, att man för deras vidmakthållande måste vidtaga åtgärder. som genom sin godtycklighet väcka billig harm eller till sina följder medföra de största orättvisor, ja stundom till och med leda till uppenbara galenskaper. Alla tiders och länders erfarenhet vitsordar ett sådant förhållande och verldshistorien öfverflödar af bevis härpå. Bland mängden må här blott ett enda sådant anföras, hvilket i vissa hänseenden bildar ett lämpligt motstycke till det nutidsförhållande, hvarpå man genom denna uppsats velat fästa allmänhetens uppmärksamhet. När fransmännen under sin stora revolution funno sig nödsakade att, till afhjelpande af de tryckande penningebehofven, utgifva ett sedelmynt, de Teryktade assignaterna, och slutligen tilläto sig en så ohejdad utgifning deraf, att assignaterna hastigt fölloi vanpris, inträffade snart det för löntagare, arbetare 0. s. v. högst ofördelaktiga missförhållande, att deras inkomster, hvilka utgingo efter sina förra belopp, men erbhöllos i assignater efter dessas nominalvärde, på långt när icke räckte till när de skulle inköpa sina lifsförnödenheter, enär dessas pris oupphörligen stegrades, så att man redan några få år efter assignaternas införande måste betala hvarje vara, som köptes för assignater, med sexdubbelt högre betalning än förut för densamma varit ällande när inköpen skedde för reda penningar. id sådana brydsamma förhållanden vidtog den republikanska franska regeringen om sommaren 1793 den mot alla rättsoch förnuftsgrunder stridande godtyckliga åtgärden att utfärda allmänna taxor för varors högsta pris, eller s. k. marimum, hvarigenom man tilltrodde sig att kunna sätta en gräns för assignaternas fallande i värde och varuvärdenas oupphörliga stegring.s. Sålunda utfärdades eitorhenide taxor, som fastställde ett visst maximipris på en mängd nödvändighetsvaror, såsom spanmål, grönsaker, kryddor, tvål, bränsle, dricksvaror, sködon, kläder 0.8. v. Snart röjde sig dock olägenheten deraf, att endast sätta taxor för tillverkningarna, utanatt några taxor funnos för de råämnen, hvaraf dessa frambragtes, och sålunda fann man sig nödsåkad att utsträcka taxorna äfven till en stor mängd råämnen. För att sedan kunna tillbörligen vaka öfver hand hafvandet af alla dessa taxor, måste man dessutom tillskapa en hel här af olika tjenstemän ; men ej nog härmed, dertill erfordrades äfven tillgripandet af mångfaldiga förhatliga åtgärder, såsom husvisitationer, granskning af handelsböcker, uppeifters infordrande öfver varulagren o. s. v. När sedan, till följd af dessa godtyckliga tvångsåtgärder, varorna begynte blifva allt mera sällsynta, emedan deras egare qvarhöllo dem i lagren, och allmänhetens enträgenhet att få ka dem till det i taxorna stadgade maximipris blef allt häftigare, fann regeringen ingen annan utväg, än att genom nya godtyckliga stadganden uttryckligen föreskrifva, huru mycket af hvarje vara hvar och en skulle vara berättigad att få köpa. Detta åter ledde till nya undersökningar öfver hvars och ens behof, och slutligen nödgades man utfärda särskilda kort, med noggrannt upptagande af de belopp utaf hvarje vara någon skulle ega rätt att få köpa. Till och med tiden för inköpet måste föreskrifvas och ordningen hvari det fick ske. Slutligen blef dock villervallan med hela denna konstlade tillställning så olidlig, att den helt och hållet måste gifvas på båten och allt få återgå till sina naturliga förhållanden. Mången kan väl nu finna ofvan anförda förhållande löjligt nog, men den, som så gör, må emellertid eftertänka, om icke inom vårt land äfven torde finnas ett eller annat förhållande, som dermed kan anses temligen likartadt. Likasom uti det republikanska Frankrike, efter hvad ofvan blifvit visadt, man tilltrodde si om att kunna sätta ett godtyckligt pris på åtskilliga varor och lifsförnödenheter, har man redan länge i vårt land genom lagar och stadgar satt ett godtyckligt pris på den vara, som till sin natur egentligen icke är något annat än en tillfällig representant af alla de andra, nemligen penningen. Medan innehafvaren afen handelsvara utan anmärkning och klander kunnat få beräkna 15 till 20 procent i vinst vid dennas afyttrande, och stundom ännu mera, samt likaså husvärden vid uthyrandet af sina lägenheter, fabrikören och handtverkaren vid afyttrandet af sina tillverkningar o. s. v., ja till och med klädmäklerskan vid uthyrandet af sina gamla möbler, har innehafvaren af penningar, för uthyrandet af denna sin wara, hvilket språkbruket tillagt en egen benämning, penningelån,: endast fått lagligen beräkna en viss föreskrifven vinst af högst sex procent. Allt derutöfver har a belagt med straff, och på grund häraf har allmänna meningen stämplat penningelånarens försök att förskaffa sig högre vinst sin vara a ett oförskämdt procenteri, ett klandervärdt ocker. Al rättsvidrig lagstiftning medför emellertid sina oundvikliga olägenheter, och så har äfven förhållandet varit i detta fall. När varan penningar icke naturenlig väg, likasom alla andra varor, fått gälla hvad den möjligen kunnat, I samt dess högre och lägre pris på olika tider rätta sig efter den större eller mindre efterfråpan, som kunde ega rum, hafva innehafvarne leraf sökt att genom konstlade medel, med för: fattningarnas kringgående, vinna målet, och häritinnan hafva de lyckats lätt nog. Ingen penningeinnehafvare, som vill utlåna sitt kapitall not högre ränta än sex procent, och derå t. ex. beriikna 20-till 25 procent, behöfver i ringaste mån råka i förlägenhet härför: Större kapital in de flesta troligen ana gifva vid utlåningen ;n sådan vinst, ehurn den lagliga räntan fort-) arande endast utgör DC sex procent. Härrid eger dock ett särskildt förhållande rum. som !