ning såsom ett helge åninnebärande den största fara för den fromma enfaldenX, såsom. jag med egna öron hört det talet. Kommissionens öfversättning skulle deremot hafva en aktningsbjudande auktoritets prägel äfven för det hållet. Man behöfver icke anmärka de grammatikaliska oriktigheter och de misstag om grundtextens rätta mening i den gamla, som i den nya öfversättningen blifvit rättade; man kan, blott med afseende på skolans och den obildades första behof, se på hvad man i den nya fått i ersättning för den gamlas föråldrade eller utdöda glosor och ordformer, och man skall genast finna den stora vinsten för den religiösa och intellektuela bildningen af den nyas införande. Det synes mig nära gränsa till oförlåtlighet att längre åtnöjas med det upprepade procrastinerandet af en så vigtig AN Det bör ursäktas, om man känner en billig harm af att höra Gud sjelf införas talande på ett språk, som hvarje språkdomare underkän ner, från Svenska akademien och bibelkommissionen till sockenadjunkten i hans eget religiösa föredrag. Skulle väl, frågar man, vördnaden för Guds ord kunna lida deraf, att barnet i skolan och den olärde i hemmet af sin bibelkunde lära äfven det, att ett begrepp, som förekommer i Guds ord; kan uttryckas på samma sätt, då samma begrepp annorstädes förekommer? Jag tror det icke, jag påstår motsatsen. Men huru tar det sig nu ut, om barnet i skolan och den olärde i hemmet af den gamla bibelöfversättningen inlära sig uttrycken för samma begrepp? När jag går att visa detta, ber jag alla blinde bokstafsdyrkare lägga märke dertill, att det icke var verbaluttrycket, utan innehållet af Jesu lära, som var judomen en förargelse och grekomen en galenskap, och att man således nu, i omvänd ordning, såsom kristen kan djupt vörda innebållet, men just derföre Xförargast af det menskligt skröpliga svenska skalet, helst då detta är sådant med de mäktiges vett och vilja, änskönt det i en ny gestalt kunde härligt sluta sig till kärnan. Afven med fara att varda hållen för mångas Cafhugg?, är jag enträtent i min mening, att vår gatila bibelöfversättning är för den olärde hitset obegriplig, der den nya är lätt begriplig, alt den i det hela visar sig tspråklat och mångenstädes Xallstinges bjulbråkad, nära nog lik ett oterigt kärillet som Xbetort mycken renselset. Jag medgifver, att den menskliga ålderdomen äfven 1 sin skröplighet förtjenar Svyrdning, både margfaldigt och Sgodviljogt och tyckosam; men med min röst ville jag ändå hejdande nå deras Cörnatimpt och med min hand deras halssmog, som så långt spänna ut hinderfatet på Chinsidone af sundt förnuft; att de friliga blifva Cafgudamakare genom att Cgöra sig skallota öfver sitt änne för en dädant. CSkönliga vänta de, satt det tmycklat folket skall studera v ri afsofna språk, för att förstå de många hofmejornaX på den gamla språkbyggnaden. Glädsamt är alltså, att bibelkommissionen genhoftat alla förnumstige? och väractige ,nattskäfvort, som Cmargtalige? in i sednare hälften af 19:de seklet Cbladra för det heliga äfven i svenska bokståfvens obegriplighet. Många ibland dem knurlaX väl öfver kommissionens reningsåtgärd, så som skulle vår tids Soljobarn lida afattfå läsa bibeln på god svenska, och i sluten slagordan skola de väl, såsom hittills. tbasuna, att bibelordet blir afstäcst? med att Safviskas. Men med all deras välmening synas de mig ändå vara armlingart, som bevefva den enfaldige i Cbedragelse?, då de för den menskliga skröpligheten fordra helighetens Sansigte?. Att bortsjunga allt i språket, som för den obildade är svårt att förstå utan ordförklaring, vill ingen firsöka, ty då skulle icke mycket bli qvar ens af det rena och goda. Men nog borde man likväl vara den obildade och den enfaldige biståndigt med att bortdrifva fribackarne, så att de men: niskor, som sakna de lärdes hjelpmedel al rammaltik, grundtext och konkordanser, icke må stå alldeles slappo? utanför dörren till Guds ords rika skattkammare. Det höfves en skriftlärd att icke förbise det stora skiljfånget mellan sina egna och den olärdes Starfver?, ty den sednare törfvar? ett rent språk, då den förre med sina många hjelpmedel kan taga sig fram mellan språkget som, bedröfligt nog för vår tid, i den heliga boken hvimlar 1 mängd såsom Sfjukande agnar. Till och med för den bildade kan det vara svårt att på egen hand fundera ut hvad beorepp kan ligga förborgadt under uttrycken: krätveto, utskudda, lomma, resigt, tillgäfves, skörl, fäneko, bestalning, söna, fyllelse, hint, motskall, flogel, vede, librij, heratn krätta, svenker, ohold, pigodom, spok, flitter, pren, frändsämjospild, hyllest; tiung, ordan, mak, hannog, mey, hetsligt, vallebarn, västobröst, änga, tren, frada, huniler, kr pa flåk 0. 8. v. m. m. og kan man i predikningar få höra långa ordförklaringar häröfver och nog kan man finna en och annan sådan ordförklaring i vissa bibelupplagor; men bättre vore väl ändå, om sn sjelft hade sitt rätta, renz och klara svenska uttryck, hvarigenom mån kunde slippa att inför hopen visa sinogemena lärdom med då alldeles obehöfliga ordre Ob då ft ola LA EE fört. Ja ön ji Ht fn föl. nt Jill ARA DA nd FRAN ff je IRA BAR rk OD DNE rt n RNA KY 0 AA FD