Aftonbladet – 22 april 1861, sida 2

I de flesta fall hjelpte dock ingenting, och detta var mindre att undra på, ty fäder, som bortgifte sina döttrar med dessa lycksökare, kommande från östan och vestan, blefvo vanligen i grund ruinerade. Det är känd sak att bokhållarne skodde sig i vida högre grad än patronerna, som ensamma måste stå för de oerhörda afbränningarne för trankokerierna och de oerhörda utbetalningarne till dessa utvandrande folkskaror, som läto värfva sig för arbetet. Ännu ett förfärligt ondt inträffade för de personer, som på: regeringens Rane och lockade af premierna anlagt kostbara verk för trankokningen och sillsaltningen. Efter den briljantaste perioden mellan 1754 och 1770 hade de nyckfulla stimmarne, lydande sina naturlagar, dragit sig undan och småningom allt mer och mer-lemnat kusten, utan att dock alldeles upphöra. Då det nu icke var tänkbart att i så upplysta tider komma fram med förtrollade hästar, grisar eller ens förtrollade sillar, men man det oaktadt måste ha en antaglig förklaring öfver orsaken till hemligheten, så fann man den också. 7 En nationalfråga af omätli vigt uppstod och åstadkom nära vr en hel revolution. Liksom en lavin sluppit lös, började ett alarm utan mått om trangrumsett, som hittills utkastats i sjön, men hvilket nu ansågs vara rätta orsaken att sillen flydde undan. Alla möjliga åtgärder vidtogos för att stilla den fruktan, som häraf uppkom; och under de häftigaste debatter bevisades hit och dit allt både möjligt och omöjligt, utan att man likväl ännu hann så långt att man bevisat något väsentligt i den vigtiga rågan. ärunder hade af konungen till landshöfdingeembetet befallning blifvit gifven att