Aftonbladet – 22 april 1861, sida 2

sintet trankokeri skulle få bibehållas eller anläggas utmed sjön och att den salterieller trankokeriegare, som icke inom tre veckor efter sjudningens upphörande hade affört allt det grums, som ej genast kunnat nedgräfvas, eller låtit något deraf i sjön utyta skulle vara förfallen till 100 riksdalers plikt och dessutom blifva sin trankokerinäring förlustig; samt skulle en hvar vara berättigad att åklaga sådana förbrytelser. Det är lätt att inse huru de många fiender, som här lurade den ene på den andre, skulle värapå vakt för att skjuta ut en afundad rkesbroder. Också blef det en fläkt i segen för herrar bokhållare, som icke lemnade denna fortyn oanvänd till sin egen uppkomst, vare sig att döttrarne följde med eller icke. Emellertid var det icke blott för den en skilte som saken tog en svår vändning, utan hufvudmännens otaliga verktyg blefvo äfven i sin väg förstörda, så att när sillfisket åter nalkades, rådde den största förvirring bland alla dessa menniskor, som voro hotade till sin bergning. ; rt Trankokeriegarne inkommo då med en underdånig supplik om uppskof i den dom, som: blifvit fäl I öfver deras egendom, och derjemte om tillåtelse att emellertid låta anställa en ordentlig undersökning i afsee ide på trangrumsets befarade skadlighet. Hans maj:t medgaf uppskofvet, och tvänne officerare jemte en naturforskare blefvo ombetrodda undersökningen, hvaröfver ändlösa forskningar, mätningar, förfrågningar och jemförelser äro upptagna iden dagbok, som deröfver hölls och hvilken sedan på trankokeriegarnes bekostnad trycktes och utgals under namn af Strangrumsakten. Alven sändes en burk af det omtvistade ämnet till Upsala att der af de lärde undersökas. Och resultatet at den stora uppståndelsen, som