Aftonbladet – 20 april 1861, sida 2

EN RR a Oc RM RR RER RE PDT SEA NE KE omsider afgifvit svar på Stockholms skarp; skytteförenings styrelses vid slutet af sistlidet ! år ingifna anhållan att få låna 400 af kro5 nans gamla kasserade gevär, för att be ! gagnas såsom exercisgevär. Regeringen har förklarat atthon icke kunde afgöra denna : YEAR fråga förrän styrelsen öfver j Stockholms stads skarpskytteförening, i en5 lighet med de i nyssnämnde kungörelse (af ; den 8 Mars. d. å.) gifna grunder, hyvil aj föreningen nu förklarat sig villig antaga, . bestämt det blifvande området för förenin;: gens verksamhet och till K. M:t inkommit i! med förslag till öfverbefälhafvare för sta1! dens frivilliga skarpskyttekår?. l Detta svar från regeringens sida har,i! ehuru saken visserligen icke är synnerligen ) vigtig, väckt ganska mycken förundran ; bland skarpskytteföreningens medlemmar och I! hos andra för denna fosterländska fråga sig. intresserande personer. Det är, såsom vi antydt, omkring fyra månader sedan Stvckhalma skarpskytteförenings styrelse vände sig tillregeringen med sin ofvannämda begäran, under förutsättning att orga Em gerna skulle begagna tillfället att i n gon mån bidraga till det goda ändamålet, då det kunde ske utan någon uppoffring från det allmännas sida. De 400 gevär, som äro afsedda för Stockholms skarpskytteförening lära också för längesedan vara utsedda och iordningställda, men hvila ännu i kronans förråder, under det skarpskytteföreningens ledamöter sprunfi omkring i enskilda vapensamlingar, i lädstånd och till innehafvare af gamla borgaregevär och hvarjehanda andra muskedundrar, för att skaffa sig exercisgevär, hvilka sedan gåttilån från det ena korpralskapet till det andra. Man kan vid betraktande af detta förhållande icke afhålla si ifrån att draga vissa slutsatser derom, hvilkendera sidan intresset är störst, antmgen på deras, som icke önskat någonting för sig, utan endast erbjudit sig att göra personliga uppoffringar för det allmännas skull, eller på deras, som skola på samhällets vägnar mottaga och göra sig till godo dessa erbjudanden. För vår del kunna vi icke gerna föreställa ossatt regeringen skulle kunna hysa en hemlig. ovilja mot denna nationella rörelse oeh att hon endast till följd af rörelsens omfång och intensitet döljer denna känsla,iden tanke att hänförelsen öfverlemnad åt sig sjelf snart skall afsvalna. Sådant synes oss knappast tänkbart; det skulle vittna om en så vidunderlig körtsynthet, en så oerhörd likgiltighet för hvarje högre nationelt intresse hos dem, som stå vid statens roder, att vi icke vilja dröja vid den tanken. Men under förutsättning att regeringen, i enlighet med hvad som uttryckligen säges i kungörelsen den 8 Mars, med välbehag och intresse ser skarpskytterörelsen, :synes det oss, som skulle hon, specielt i förhållande till hufvudstadens skarpskytteförening, kunnat handla mera klokt och politiskt, både med afseenf e på skarpskytterörelsens vidare utveckling och regeringens egen ställning till och inflytande på densamma. Om regeringen genast kommit denna rörelse till mötes, om hon utan dröjsmål och vidlyftiga formaliteter beviljat den framställda begäran om lånet af. gamla exercisgevär, så skulle från första början ett förhållande af ömsesidigt förtroende gjort sig gällande, och regeringen skulle till följd at sakens egen natur erhållit ett stort inflytande på hela rörelsen. Men det synes som regeringen haltat på båda sidor; den tyckes å ena sidan icke ha velat uppträda emot nationalrörelsen, men å den andra ändock göra något afseende på det hofjunkerliga erin och det gamlasoldat-skråmässiga pedanteri; som finda skarpskytterörelsen: så öfvermåttan löjlig, just derföre att den är en nationalrörelse, derföre att den grundar sig på frivilligheten, på vationel instinkt och hänförelse. ; Regeringen lät till en början Stockholms skarpskytteförening under hand veta, att hon skulle lemna svar på frågan, så snart hon rått se föreningens stadgar. Styrelsen satte sig också ofördröjligen 1 verksamhet, för att upprätta dessa stadgar och hade redan nära fullbordat sitt arbete, då plötsligen den kongl. kungörelsen af den 8 Mars utfärdades, hvilken föranledde ett återbörjande af samma arbete genom dertill utsedde komiterade. Under tiden skulle korporalskaperna ha varit stängda från möjligheten att börja sina vapenöfningar, om de icke, som sagdt, på enskilt väg lyckats skrapa hop ett litet antal exercisgevär. Man vet, huru Stockholms Kg förening, sedan kungörelsen af den 8 Mars emanerat, genast och enhälligt antog de vilkor, som voro uppställda i det första alternativet i nämnde kungörelse, för att derigenom så klart som möjligt visa sina lojala tänkesätt och undanrödja äfven den allraringaste skenbara anledning till ett misstroende. Dessa personer, som redan gjort icke så ringa uppoffringar af tid och besvär i och för vapenöfningar, som gått iförfattning om anskafiande af egna dyrbara gevär och mundering m. m., hvilket för många mindre bemedlade varit mycket känbart, de tillkännagåfvo nu för regeringen, alt de underkastade sig sådana vilkor som att icke allenast vid verkligen inträffande krig, utan äfven när regeringen ansåge ställningen hotande, ställa sig till regeringens förfogande för huru lång I tid densamma funne för godt samt att under denna tid underkasta sig ganska stränga I krigsartiklar samt hvilken tjenstgöring som helst. Man skulle kunnat vänta, att då å ena sidan uppenbarat sig så mycken värma och nit. så mycken redobogenhet till uppoffringar, å den andra få se något faktiskt erkännande, något verkligt tillmötesgående. Man skulle väl kunnat tänka, att regeringen: åtminstone utan allt dröjsmål och alla betänkligheter