Aftonbladet – 19 april 1861, sida 2

erninggs utan tullnärerna hafva med obiliga pålagor besvärat: både fiskare och köpmän mer än dem var befaldt, och innevånarne i den provinsen hafva varit så elaka möt alla. andra, som kommit dit att fiska, och med hugg och slag, skällsord oeh förbannelser öfverfallit dem, så att det icke var säkert för någon, hvarken inhemsk eller främmande, att fiska ibland dem, såvida de icke voro så starka och många tillsämmans att de kunde försvara sig. Ifrån många blefvo garnen bortstulna. De underläto ej heller att vitja både sina egna och andras garn om helgdagarna, när de kunde. stjäla sig dertill — och detta förutom det ogudaktiga lefverne, som isynnerhet de strandsittare, hvilka der bodde, förde med dryckenskap, skörlefnad, mord öchk mandråp och andra slagsmål och grofva laster. Då hafver Gud allsmäktig åtvarnat dem med en underlig sill, som anno 1587 fångades der, att han ville för deras ogudaktighets skull taga dessa välsignelser och goda gåfvor ifrån dem, hvilket ock skedde året efter. I en annan norsk skrift talas om en vanskaplig, outransakligt ar vTde gris, som under någotdera af de åren blifvit född, allt till samma varningstecken mot de gamla vikboernas synder: Troligen var det till förekommande af denna babyloniska KDE och i hopp att sedligheten icke alldeles skulle gå under, om folkmängden icke blefve så storoch blandad, som regeringen år 1666 vid sillens återkomst utgaf ett reglemente, deri stadER att ingen. utlänning finge deltaga i sket, såvida han ej ville blifva borgare i någon svensk stad. För den sill, som fördes utrikes, skulle också per tunna betalas 8 öre silfvermynt i tull och för den; som skeppades inrikes, 4 öre. Men nu ville det synas som frånvaron af det onda i ett fall icke åstadkom något godt för det hela. Det gamla vilda lifvet a hand i hand med den lätta förtjensten: an såg sitt mål blotti den kon: mande dagen.