Aftonbladet – 16 april 1861, sida 1

Jen af det rent presterliga arbetet, äiven ma 1å sin tillbörliga del af de rundeliga inomster; som af gammalt äro anslagna till presterskapet. Sådan var äfven ständernas 1 ett formligt beslut uttryckta tanke. Bemö dandet att kringgå detta beslut och det understöd det nu erbållit från regeringens sida. har derföre väckt en allmän indignation i landet, hvaraf. flera tidningar redan gifvit kraftiga uttryck. Ett af.dem, hvari. detta bemödande på ett träffande sätt karakteriseras, är en i sednaste nummer af Norrköpingskuriren förekommande uppsats under ofvanstående rubrik, hvilken vi göra oss ett nöje att här återgifva: CK. M:ts cirkulär af den 22 sistl, Februari till. samtliga domkapitlen i riket föreskrifver att, då i någon församling en. ordinarie prestlägenhet finnes, vid hvilken samtliga löneförmånerna, efter anställd noggrann beräkning, icke uppgå till 1000 rdr rmt, skall vederbörande kontraktsprost, så snart ske kan, på i behörig ordning utlyst sockenstämma med församlingen, i kronooch : konsistoriiombuds närvaro, söka att om lönens förhöjande till nöjaktigt belopp åvägabringa öfverenskommelse, för att, derest den varder af oss stadfäst, tjena till efterrättelse intilldess allmän reglering af presterskapets löner inom det pastorat, hvartill.den ifrågavarande lägenheten hörer, blifvit uppgjord och tilämpad. EL Vi hafva knappast sett någon handling, efter 1809; utgå från regeringen, vittnande om mera okunnighet i afseende på presterskapets ställning till folket — till församlingarne — någon som tydligare ådagalagt bristande insigt i sjelfva statsförvaltningen; någon hvari hierarkiens spel varit tydligare afspegladt. Vid genomläsandet af densamma tränger sig först den tanken. fram, huru olyekliga vi skulle vara, om vi icke egde den lilla grad af konstitutionel frihet, vi genom 1809 års revolution förvärfvat. Un: der andra. omständigheter skulle Kanske den önskan man nu framlägger för församlin garne såsom fråga möjligen blifvit en befällning till dem eller statskontoret att betala; och i sanning något påbud sålunda utfördt .kunnat, efter vår förmening, Våra orättvisare: Är det ej nära nog ömkligt att hierarkien hos oss så har kunnat motstå tidens billiga organisationsbegär, då alla, till och med statens högsta tjenstemäns löner blifvit till sina indelningar förändrade och re: ducerade, men presterskapets qvarstå i nästan lika inkomstberäkning med presternas i Brasks tidehvarf? Vidare veta vi, att inom svenska statskyrkan det högst menligt verkande förhållandet eger rum, att kyrkoherdar och biskopar sitta qvar på sina platser, långt efter den tid, då deras kraiter och förmåga att verka upphört, till 80 å 90 år, ända tills döden kallar dem, och derigenom stänga utsigten för det lägre presterskapets beforran; äfvensom att detta öfveråriga presterskap icke förmår fullgöra sina tjenstepligter, hvarföre yngre prester förordnas göra tjensten, och hvarvid den öfverårige gagnar lönen som persion och gifver en spottstyfver åt den förre. Vi fråga huru sådana förhållanden öfverensstämma med vanligt tjensteskick ; de ega ej rum inom andra fjenster, och äro i sig sjelf rätta skälet till den ljumhet och den dvala, som råda inom vår kyrka, emedan de till en aflägsen gubbålder uppskjuta det yngre presterskapets lefnadsutsigter. En förbättring af det lägre presterskapets lönevilkor är icke en fråga, som uppdykat i dag, den är flera tiotal år gammal, den har både häfden att åberopa och fram tiden att hoppas på. Att den likväl blifvit så angelägen för dagen och blifvit tagen om hand af presterna, har en annan orsak, som väl lönar sig att afslöja. De abnorma förhållandena inom vår kyrka, med hänseende till aflöning och befordran, hafva vållat; att få män numera gå den kyrkliga vägen och att en allmän prestbrist i den gamla slentrianens mening uppstått. Prostfar, som vill sitta i lugn med pastoratets alla inkomster och obesvärad af sin tjenst, har svårt att få adjunkt, och han allarmerar rysligt deröfver. Honom är det enahanda hvad orsakerna dertill må vara, blott han får en hjelpreda. I denna bemärkelse är bristen stor på lägre prester, men eljest icke, ty när inom ett stift alla ordinarie lägenheter äro tillsatta och dessutom finnas 10 å 12 extra ordinarie prester och derutöfver, så är det allt hvad som kan behöfvas. Men antag äfven, att det funnes prestbrist, ej må någon inbilla sig att denna brist skulle afhjelpas derigenom, att det lägre presterskapet finge någon löneförhöjning. — Nej! -det onda är beroende af många andra orsaker, alltför väsendtliga att kunna nedtystas, och förrän de afhjelpas, lönar sig icke någon löneförbättring ifrån sådan synpunkt, som här åsyftas. Detta onda består dels i det redan anförda förhållandet, attipresterna begagna sina pastorat såsom pensionsinrättningar, hvarigenom yngre presters ordinarie befordran uppskjutes till sena ålderdomen, dels deri, att pastoraterna skola gagnas såsom nådårspensioner åt presterliga enkor — och, hvilket rättvist tadel förtjenar det ej att våra bäst aflönade tjenstemän icke organisera en pensionsstat för sig och sina enkor! — dels 1 befordringsväsendet, som åter sönderfaller i särskilda frågor, hvaråt vi nu egna några ord. Länge öfverklagad har den dubbla tjenstårsberäkningen varit. I den hafva vi dock, tack våra liberalas outtröttliga bemödanden, fått någon ändring. Prebendepastoraten äro ej nu så många som förr, dock tillräckligt många att göra ganska stort afbräck för det lägre presterskapet att vinna ett bröd: stycke. Att akademierna icke skulle af ständerna erhålla tillräckliga löner för sina lärare. utan alt dessa behöfva trängas med