Aftonbladet – 15 april 1861, sida 3

TLL SVS TR BELLE TJÄDVEAEA CR BASEIEAD IMESENIILT ec tikel i AB. nr 9. Båda artiklarna hafva till föremål landtmäterikårens ställningar och förhållanden. Ins. i nr 35 söker på sett skämtsamt och ironiskt sätt behandla detta vigtiga ämne, mer. derigenom kan icke något önskvärdt mål uppnås, ty å ena sidan forde mången mindre klyitig läsare misstaga sig på meningen och tro. landtmäterikåren står på en lägre ståndpunri andra kongl. svenska embetsmannakårer oc! tjenar en styfmoderlig behandling i jemförelsc med dem, å andra sidan åter kan icke vederbörandes uppmärksamhet lockas att fösta sig vid sådant, som med skämt behandlas. Lyckligare har då ims. i nr9 valt alivaretswväg. Hans framställning af statens skyldighet mot samtlige sina dugliga och arbetsamma tjenstemin ärsann. och erfarenheten visar, att staten just i proportion af uppfyllandet af denna sin skyldighet törmår uppamma duglighet och arbetsamhet samt stäfja lättsinnighet och liknöjdhet bland sina tjenstemän. Obestridlig ör äfven den nytta skiftesverket åstadkommit för jordbruket; derpå behöfver ej vidare offras många ord, ty dels har den saken värit mångfaldiga gånger omtug dels är den väl känd ej allenast af Jaändtmöt: (otvifvelaktigt de mest kompetenta domare iden vägen, emedan de äro oftast i tillfälle att se de förändringar, som skiften medföra), utan n af samtlige jordbrukare, både små och stora Sskiftesverket således för Sverges modernäring är oumbärligt, inses lätteligen, äfvensom att landtmätare äro oumbärliga för skiftesverket, dessutom äro ännu åtskilliga andra vigtiga arbeten uppdragna åt dessa embetsmän, så att de icke kunna saknas, hvadan statens skyldighet ovilkorligen är, både att i sin tjenst anställa skickliga landtmätare, och att tillse det dessa hafva af sitt embete tillräckliga inkomster. För det sednare ändamälet har hittills taxa varit bestämd för hvarje särskildt slag af arbete, och denna visserligen — ehuru med långa mellanskof — förändrad efter tidens fordringar. Nu börjar emellertid mer och mer inses det obilliga i detta arrangement. Då staten antagit landtmätarne ji sin tjenst, så är det ju tydligen orättvist att underhållandet af dessa tjenstemän skall drabba enskilta och icke staten: För underhållandet at t. ex. krigsmakten måste ju hela svenska staten svara årligen, äfven om Sverge har fred ifemtio år, men WSverges några hundrade landtmätare deremot måste underhållas af de enskilda, som under året behöfva anlita dem. Afvenledes få dessa enskilda jordegare vidkännas kostnaden för en fördel, som staten direkt har af landtmätarens arbete, nemligen renovationerna till kongl. zenerallandtmäterikontoret, ty de blifva ju statens egendom och utgöra materialier för det geografiska kartverket. Mången praktiserande landtmätare har också hört jordegare klaga öfver Jenna orättvisa, ty de anse sig hafva nog säkerhet för sina delningar om konsepthandlingarna omsorgsfullt förvaras, och tycka att staten gerna kan betala ett arbete, som den vill hafva för egen räkning. Hela detta aflöningssätt skulle vara rättvist om alla hemman voro lika och äfven alla inom en viss tid skulle uudergå laga skifte, men som dessa förhållanden aldrig kunna inträffa, torde vara skäl att snart ändra sjelfva sättet för lönens utgående. En annan betänklig omständighet är, att landtmätaren, den afstaten antagne Hjenstemarmen. icke har någon säkerhet för att alltid hafva nödiga inkomster, ty detta beror ju på om han kan få arbete. Har han helsa och arbetsförmåga, så får han skaffa sig arbete bäst han kan, deraf har uppstått en stundom rätt vanhederlig jagt efter förrättningar. men inträffar sjuklighet eller oförmåga att trafva i skog och mark, så blir det kinkigare. Genom medhjelpare kan visserligen en del arbete verkställas, men de fordra numera ?;:delar och till och med ?7,:delar af arfvodet, samt hafva indock svårt att slå sig ut, emedan de vanligen måste skuldsätta sig för afläggandet af nödiga examina. Det torde således vara tydligt, att nödvändigheten fordrar både att landtmätare, åtminstone vid en viss ålder, få lön och att någon auktoritet får uppdrag att fördela förrättningarna, så att alla få arbete. Det närmare utvecklandet at letta förslag må tillkomma dem, som en gång skola taga befattning med genomförandet af en ådan förrättning, väl om sjelfva principen till on början blir godkänd. Få tjenstemän äro så strängt kontrollerade och vafva en så utvecklad redovisningsskyldighet om landtmätare, men det oaktadt finnes nog hnu en och annan, som alltför oskickligt be.andlar sina göromål. Mycket kan visserligen det afseendet förbättras genom nyss föreslagna örändring, men den möjlighet återstår alltid. tt t. ex. en skiftesförrättning af egodelningsrätt terförvisas till landtmätaren, på grund af föreommande svåra fel, att af honom på egen beostnad helt och hållet omarbetas, samt att dene landtmätare då befinnes vara ruinerad, eller ll och med förklaras ovärdig något arbete vi:are handlägga — huru skola jordegarne i såtant fall få sina förluster godtgjorda? Endast id dylikt förhållande kunde de rättvist klaga fver den dem fråntagna rättigheten att sjelfva sälja landtmätare, och torde till förekommande if sådana olägenheter, samt till betryggande at ordegarnes säkerhet att få sitt arbete rigtigt verkstäldt, böra stadgas att landtmätare vid för-ättningens början skall ställa borgen för före målet, eller ock jordegarne genom serskildt in:yg honom derifrån befria. Ett sådantstadganfe skulle ingalunda behöfva anses nedsättande för landtmätare, ty många andra tjenstemän äro skyldiga att ställa borgen för det ärliga uppfylandet af sina åligganden, och det torde ej blifva svårare för landtmätare än för andra att vinna så pass förtroende, att kompetenta personer vilja ikläda sig en dylik borgen, särdeles som på detta sätt troligtvis allt fusk skulle blifva mer och mer sällsynt, såmt borgen på grund leraf i ganska få fall af jordegare yrkas. Beträffande lönens storlek, så borde väl 1000 sår icke anses för högt tilltaget för en embetsman, hvars extra ordinarie inkomster äro obestämda och kanhända hädanefter, genom taxans Adedsättning och möjligen inträffande ringa tillsång på arbete, gbetydliga. Dock torde vara Silligt att en mindre Iön, t. ex. 500 rdr, bestämtes för dem som icke uppnått 50 år; men vid den åldern bör ovilkorligen hvarje landtmätare itnjuta 1000 rdr lön. Vid 60 år bör landtmätare sga rätt att taga afsked med hela lön i pension, samt efter hans frånfälle hälften af pensionen tillfalla enka och omyndiga barn. Att många förändringar behöfvas i författningar rörande landtmäteriet, derom är öfvertygelsen allmän, och ehuru det går långsamt här i Jverge med reformer, så går det nog ändå och kanhända bättre än om det ginge alltför fort. I spetsen för landtmäterikåren är för närvarande en man, som, så mycket i en persons förmåga står, söker verka det bästa; men det hindrar ju icke att flera förslager kunna framläggas, bland hvilka vederbörande kunna välja sådant, som för tjenstemän och folk är mest nyttigt och ändamålsenligt. Ungefär så här tänker troligtvis många Landimätare. Rättegångsoch Polissaker.