Aftonbladet – 15 april 1861, sida 2

matmor, hvilken, som jag med smärta varseblef, såg lika lidande ut som förra gången. Advokaten från London åtföljde henne och ställde sig bakom hennes stol. Vi sutto alla helt stilla, hvar och en på sin plats, då domaren mr Robert Nicholson trädde in i salen, åtföljd af sin bror. Det kunde ha varit endast inbillning, men jag tyckte att jag kunde se i bådas anleten att öponting anmärkningsvärdt hade inträffat sedan vi sågo hvarandra vid det föregående förhöret. Josefine Durands vittnesmål upplästes af notarien, och hon tillspordes om hon hade någonting att tillägga. Hon svarade nekande. Domaren frägade derefter min matmors slägtinge, advokaten, huruvida han Hade några vittnen att åberopa beträffande den anklagelse, som var riktad mot hans klienter. Jag har vittnen, svarade advokaten ifrigt, hvilka, som jag tror, sir, skola berättiga mig att fordra deras frigifvande. Hvar: har ni era vittnen? frågade domaren, fixerande Josefine under det han talade. Ett af dem väntar i rummet utanför, sir, sade mr Dark, i det han öppnade dörren, bredvid hvilken han stod. q Han gick ut ur salen, var ute ungefär en minut och återkom följd af sitt vittne. Mitt hjerta klappade till så våldsamt som om det hade velat hoppa ut ur kroppen. Hvem stod der, med det långa håret kortklippt och de yfviga polisongerna bortrakade, hvem stod der, lifslefvande, frisk och sund, om icke mr James Smith. Mulattskans jernnatur motstod öfverraskningen af hans oväntade framträdande på scenen med ett lugn, som var verkligen underbart. Hennes tunna läppar sammanpressade sig konvulsiviskt och en sakta rörelse blef synlig på hennes halsmuskler, men icke ett ord, icke en åtbörd förrådde henne. Till och med den gulaktiga färgen på hennes hy förblef oförändrad,