Aftonbladet – 13 april 1861, sida 1

öppna, men -icke sjelfva fönstret. : Elden i ln hade så länge varit utkolnad att gallret var alldeles kallt. Hälften af bränvinsbuteljen hade blifvit tömd. Nattsäcken vär borta. Icke ringaste spår efter våld syntes till. någonstädes i rummet, Vi undersökte hvarehda vrå med noggranhet, men gjorde icke några andra rede än dessa. Då jag återkom till köket möttes jag der af bedröfliga nyheter rörande n.in matmor. Den ovanliga förvirriligen och bestörtningen i huset hade nått hennes öron och man häde, utan attiakttaga tillräcklig varsamhet, underrättat henne om hvad som timat. Hon hade fallit i en djup vanmakt och endast med yttersta möda kunnat återväckas till lif. Ätt till mig eller någon annan utdela befallning Om hvad som vore att göra vid de brydsamma omständigheter som inträffat, dertill var hon helt och hållet oförmögen. Jag väntade till framemot middagen, i förhoppning att hon skulle blifva så pass återställd, att hon kunde säga hvad som borde göras; men ingen tillsägelse afhördes. Slutligen beslöt jag att låta någon gå in till henne för att fråga huru man borde förhålla sig. Josefine var den till denna beskicknibg bäst passaånde person; men då jag frågade efter henne, var hon ingenstädes att finna. Huspigan, hvilken förgäfves sökt efter henne, Omtalade att hennes hatt och schal icke funnos pu den för dem vahliga plats. En ännan af pigorna, hvilken just kom ned från min matmors rum under det vi stödo helt bestörta öfver detta nya försvinnande, kunde endast lemna den upplysning att Josefine bedt henne göra hennes göromål under förmiddagen, emedan hon var illamående. Illamående! Och det första hon företagit hade varit att gå bort! Jag bad att icke ett ord härom måtte nämnas för min matmor, och skyndade derefter att sjelf knacka på dörren till hennes dörr. Min afsigt var att fråga om jag kunde räkna på hennes gillande, i fall jag I hennes namn skref till advokaten i London, och seder