Aftonbladet – 11 april 1861, sida 2

Vähde sig emot henne.) Icke ett spår af rädsla var synligt i hennes ansigte då de stodo midt emot hvarandra. Ingen harmens rodnad uppsteg på hennes kind då han talade: Känslan af) den oförrätt och skymf-han tillfogat hennej och medvetandet af att känna hans brottsliga hemlighet, gaf henne fullkomlig sjelfbeherrskning i denna pröfvande va Ne å ag frågar er än en gång, upprepade han, då han fann att -hon icke Hrarudes honom. Hur vågar ni se mig i ansigtet i den der karlens närvaro? Hon fästade sid lugna blick på hans hatt, hvilken han fortfor att ha på sig. Hvem har lärt er att kommå ini ett rum och tala till ett fruntimmer med hatten på? frågade hon med lugn, föraktfull röst. Ar det en vana, som blifvit tillåten af er nya hustru? i Jag hade mina ögon fästade på honom i det hon sade dessa sista ord. Hans ansigtsfärg, af naturen mörk och Esa skiftade ögonblickligen till gulaktig blekhet; hans hand fattade tag i närmaste stol och han nedsjönk tungt i den. Jag förstår er inte, sade han, efter ett ögonblicks: tystnad, seende sig med osäker blick omkring i rummet, under det han talade. Jo, det gör ni, sade min mätmor. Er tunga ljuger, men ert ansigte talar sanning.t an återkallade genom: en förtviflad ansträngning: sitt mod och sin oförskämdhet, och reste sig med häftighet från stolen med en svordom. Ögonblicket -innan detta skedde, tyckte Jag att jag hörde frasandet af en klädning i korridoren, som ledde till musikrummet, liksom om någon af de qvinnliga domestikerna hade smugit sig fram för att lyssna