Aftonbladet – 11 april 1861, sida 2

?Jag säger er, svarade hon med en klar, ijudeligy beslutsam röst, att ni förorättat mig till den grad att förlåtelse icke vidare kan komma i fråga, och att ni aldrig ånyo skall förolämpa mig så som ni förolämpat mig i afton. Sedan hon uttalat dessa ord, fästade hon på honom en stadig blick, vände sig om och gick med långsamma steg mot dörren. Ett ögonblick förut hade mr Meeke samlat så mycket mod att han kunnat stiga upp och sakta lemna rummet. Jag såg honom hur han smög sig ut, gående tätt utmed väggen, hållande ; fiolen under ett af sina långa rockskört, liksom om han fruktat, att mr James Smiths ursinnighet skulle kunnat, urladda sig på detta oskyldiga instrument. Han hann fram till dörren före min matmor. I det han sakta öppnade den, såg jag honom studsa tillbaka, och rasslandet af en klädning från korridoren nådde ånyo mitt öra. Min matmor följde efter honom uti korridoren, men hon gick åt motsatt håll mot den lilla presten, fram till den-trappa, som förde till hennes egna rum. Jag gick derefter ut ur musikrummet, lemnande mr James Smith. allena. Jag upphann mr Meeke i salen och öppnade dörren för honom. i Förlåt alt jag frågar er, sir?, sade jag, men kom ni inte på någon som stod oc lyssnade utanför musikrummet då ninu nyss vick derifrån. Jo William?, sade mr Meeke med darrande röst, jag. tror att det var Josefine. Men jag var så förfärligt uppskakad attjag inte kan påstå det med full säkerhet. (Forts.)