m— — hvar finnas väl nu spåren tilldessa söndringar, hvilka man ännu tyckes vilja begagna fill vapen mot ett folk, som försonat dem genom ett århundrade af lidanden och förtryck? Polackarne af alla klasser ha didit tillsammans; den gemensamma olyckan har, åter förlikt dem med hvarandra. Det finns nu ej några kaster mera hos demiän i Frånkrike eller Belgien; det finns en innerligt förenad nation; som från fordna. strider och misshälligheter endast bibehållit minnet af de olyckor, som dessa förorsakat, samt en förträfflig lärdom för framtiden. De sednaste händelserna gifva ettlysande vittnesbörd härom. I det ögonblick, då polisens olämpliga mellankomst den 25 Febr, på aftonen, för att förhindra en manifestation af nationel oeh religiös karakter, förorsakade de första oordningarne på det gamla torget i Warschau, var landtbrukssälls apet, söm några steg derifrån hade sin sammankömst, sysselsatt att på det liberalaste sätt reglera böndernas. öde och göra dem till sjelfständiga jordegare i stället för gårdsbrukare, såsom de äro, med skyldighet att betala skatt in natura eller i penningar. Det var de stora jordegarne, det var adeln, som tog initiativet till detta beslut, och med dem förenade sig det rika borgerskapet. Är ett dylikt beteende icke. ett Pestämdt svar till alla dem, som ännu påstå, att Polen är söndradt, som ännu tala om kaster och privilegier? ed ledsnad återkomma vi till de sorgliga tilldragelser; som blodbesudlade aftonen den 27 Februari. Men utgöra ej namnen på de personer, som stupade den dagen för ryssarnes eld, det vältaligaste och på samma gång mest rörande beviset på den endrägt 1 känslor och, så att säga, den innerliga solidaritet, som råder hellak den polska nationens alla klasser? Om offren hade blifvit med afsigt valda, skulle demonstrationen ej kunnat vara mera fullständig: adelsmannen vid sidan af bonden, den rike bredvid den fattige, israeliten, protestanten och katoliken träffade Jå sätt och vis af samma skott. De ryska kulorna tyckas ha åtagit sig att bevisa för Europa, att manifestationen den 27 Febr. icke var en enstaka handling, ett verk af några förförda och vilseledda personer, utan tvärtom uttrycket af en gemensam handling för hela nationen, för hvars seger alla voro lika beredda att dö. Judarnes och rabbinernas närvaro vid begrafningseeremonien och det uppförande, de dagalade under dessa svåra och sorgliga förhållanden, förtjena särskildt anmärkas. Judarne äro talrika i Polen, hvarest de i lån tid bildat en särskild klass. Denna skilna har försvunnit likasom de öfriga genom den liberala. andans och fosterlandskänslans utbildning. En sorgegudstjenst firades i den israelitiska synagogan likasom i de katolska kyrkorne i Warchau, för att hedra minnet af alla offren den 27 Febr., och de polska tidningarna ha meddelat det tal, sem öfverrabbinen höll vid detta minnesvärda tillfälle. Hans heliga och fosterländska ord saknade ej genljud; fåkta ha upprepat dem. Alla de fordna åtskilnader, som gällde i handel, industri och yrkeslagstiftning, ha blifvit utplånade, alla stängsel ha Tfallit. Judar, lutheraner och katoliker utgöra mnumera endast en nation. Wi ha en föregående dag talat om den adress till kejsaren, som undertecknades i Warschau och i alla det forna konungariket Polens ryska provinser. Af ett skäl som är lätt att inse, och för att undvika hvarje förebärande af upproriska församlingar, inbjödos icke arbetarekorporationerna att underteckna densamma. Arbetarne gjorde dock anspråk på äran att få förenå sina namn med sina landsmäns, och i den adress, som i deras namn ingafs till borgaredelegationen heter det: Veten I, frågar man oss, hvad en konstitution är, och vi förklara, att vi känna den såsom våra . fäder lärt oss den, sådan den var under Polens konungar ... Må en rättvis lag finnas, och må hon efterlefvas af alla; må gudsfruktan, redlighet och mensklighet råda hos hvar man! Dessa tänkesätt lifva ej blott de polackar, som stannat qvar på sin fädernejoid, de ha utbildat och rötfästat sig i landsflykten såväl som under de ryska myndigheternas gissel. Hos alla sönerna af detta så grymt sönderstyckade och i så lång tid prölvade fosterland nerrskar, såsom vi sade, samma enighet i änkesätt, önskningar och förhoppningar. Vi talade nyss om de sorgegudstjenster, som firades i Warsehau för de den 27 Febr. lödade. Dylika fester ha blifvit firade ej blott i alla kyrkor i Polen, utan i hela Kuropa, i hela verlden, öfverallt der det finnes polackar och dit underrättelser om händelserna den 27 Febr. framträngt, ja, i sjelfva Petersburg, alla ryska länders hufvudstad. Vi bevistade den, som hölls i Paris i Madeleinekyrkan, och der återfunno vi skådespelet af den för ett folks lycka så nödvändiga enigheten, hvilken lika litet som mod och rättvisa fattas den polska saken. Polen har fordom varit söndradt, och det nar blifvit grymt straffadt derför. Men nu kan man påstå, att det är enigare än många änder, der man förebrår det för dess fordna nre misshälligheter. S——— Ranracantatlancfrådan