Aftonbladet – 8 april 1861, sida 2

god lust att till straff derför afskeda mig ur sin tjenst. Jag försvarade mig icke, ty jag vördade-hennes sorger och den förtry-telse, som var en följd af dessa; och jag kände så väl hennes goda välvilliga hjerta att jag var förvissad att hon, så snart hennes: sinne åter; blifvit lugnadt, skulle: godtgöra sin orättvisa. Det visade sig snart att jag icke bedragit mig. Redan samma afton bad hon mig, med ett behag och en mildhet som skulle tillvunnit sig hvilket hjerta som helst, förlåta och glömma de de hättiga ord hon på förmiddagen talat. Veckor förgingo härefter till dess det var mer än en månad sedan den dagen då min husbonde reste, och intet bref af bans hand kom till Darrock Hall. Min matmor, hos hvilken detta handlingssätt orsakat mera harm än bedröfvelse, beslöt att fara till London för attrådgöra med sina närmaste slägtingar, hvilka bodde der. Vid afresan från Darrock Hall lät hon vagnen stanna utanför prestbostället och steg ur för alt säga mr Meeke farväl. Hon hade besvarat hans: bref och mottagit nya från honom, hvilka hon likaledes besvarat. Om söndagarna hade hon naturligtvis setthonom i kyrkan, och hon hade alltid dröjt qvar för att tala med honom, efter gudstjenstens shit; men detta var första gången som hon gjorde honom besök i hans hem. -Då: vagnenistannade, skyndade den lilla presten i stor oro att mottaga henne vid gårdsgrinden. 8e inte så förskräckt ut, mr Meeke, sade min matmor, i det hon steg ned ur vagnen. Fastän ni har förpligtat er att inte visa er i närheten af mitt hem-har jag icke gifvit något löfte att hålla mig på afstånd från prestgården. Med dessa ord gick hon in i huset. Josefine, mulattflickan, satt bredvid mig i vagnen, och jag såg henne småle i det presten och hans gäst tillsammans gingo in i huset. Huru menlös än mr Mecke var, och huru oskyldig jag visste min matmor vara, smärtade det mig dock att hon, med