Aftonbladet – 4 april 1861, sida 3

Några ord vid bildandet af Vesira Göinge härads skarpskytteförening i Röinge den 15 Februari 1861 af doktor Carl Bergman, kyrkoherde i Winslöf. Som MR hörer, äro vi samlade icke blott för att bilda skarpskytteförening, utan äfven för att samtala om den era reformfrågan. Jag har derföre på eder vänliga inbjudning och såsom en gammal reformvän dristat besära ordet. ågon torde nemligen erinra sig, att jag bevistade tvenne gånger, såsom ombud för Kristianstads reformsällskap, de bekanta Örebromötena. Men jag är ju prest! Ja, just som prest står jag här i dag och ämnar tala ibland der såsom prest; och såsom prest stod jag ock i Örebro, och bar mitt vittnesbörd. Första gången talade jag om personlighetsprinciper med afseende på allmän rösträtt, och visade att den var kristlig. Jag visade ir den heliga skrift: fatt tron på Jesus Kristus icke kan lida personers anseende, att vi just s som kristna icke få göra åtskilnad mellan rik och fattig. Sen I efter persooen, då synden 14, heter det, och det kallas af aposteln, att göra en önd åtskilnad och Sförsmäda det goda namnet, hvaraf vi nämnde äro (Jakobs 2: 1—9) 7). Man lyss nade den gången på mig med välvilja, såsom det tycktes, och mina ord funno genljud äfven här och der bland våra fjellar; men reformen ville ej gå fram... De förenade reformvännerna togo sannerligen ett gubbatag; det var som om vi lyftat en stor sten ett godt stycke i höjden; men innan vi visste ordet af, hade han fallit tillbaka i sin förra grop. Hvad var det som hindrade att det icke ville gå? -Jo, för mina ögon blef det klart — det var sjelfviskheten (egoismen), det var privilegierna som hindrade. Alla fordrade uppoffringar af gamla privilegier, men när det kom till profvet, ville ingen afstå; adelsmannen ville -icke afstå, presten ville icke heller, borgaren icke, bonden icke. Skarpt har man ock klandrat Örebromännen för det de fördrade för mycket. Då började jag, just via den tiden, med förfäran, men ock med allvar fråga: Hvad är sjelfviskheten (egoismen) i sjeliva grunden, och hur skall den brytas? Och jag vände mig, när intet annat råd fanns, med annan ifver än förut, till all sannings källa, den heliga skrift. Der läste jag: I ären köttslige, sålde under synden?; den synden gör, är syndens träl. Alltså: sjelfviskheten är träldom! Detta lärde jag först. Men huru skall träldomen brytas? — Jag läste vidare i samma bok: EK uistus har köpt oss fria med lösepenningen af sitt blod, och betalt vår skuld? att vi skole vara hans egne. Nu, hette det vidare, om I blifven vid min ord, skolen I förstå sanningen och sanningen skall göra eder fria; jag är vägen, sanningen och lifvet! Om sonen gör eder fria, så ären I rättsligen fria?.. 5å blef det mig klart att den sanna friheten skall begynnas inifrån, nemligen genom det nya lifvet, som genom tron upprinner i våra själar. Så skall egoismen brytas, först genom det vaknande förfärliga medvetandet om träldom och skuld, och sedan genom det glada budskapet om återlösningen, till följd hvaraf ingen menniska ) Härtill kunde dessutom läggas sådana ställen, som t. ex. Ap. Gern. 14: 28 (yerootoiow om rösta och välja medelst handens uppräcande.