Aftonbladet – 2 april 1861, sida 2

Man säger vidare att Frankrike ej kan tåla vid;sidan af sig en stat med 25 millioner invånare, samt alt motståndet till detta är i full enlighet med Richelieus politik. Men om dee är Richelieus poliök, så kan det icke vara vår. Har tiden ej framåt? Aro menniskoandens aila eröfringa ingenting annat än ett tomt ord? Skola men niskorna aldrig lära sig begripa, att de äro skapade för att hjelpa och icke för att sönderslita hvarandra? Min öfvertygelse är. atti man hädanefter: ej skall kunna göra krig för att tillfredsställa en endas äregiriga nycker, utan endast i de full, då stora n-tionalintressen stå på spel. En nation vill vara fri, och I. viljen förkrossa denna nation, emeden. det skulle, ligga i vårt intresse, att den förblefve delad. Och det är religiöst folk, som vill försvara ett dylikt system och sälta sig upp emot Gud3. verk. Ett sådant beslut vore ett brott och en dårskap. Och hvilken är nu vårt lands ställning? Ar det icke Frankrike, som har föranledt hvad vi ou ha för ögonen? Är icke denna sköld, på hvilken Victor Emanuel blifvit utropad: till Italiens konung och hvilken jag helsar med slädje, är den icke uppburen af Frankrikes och Piemonts förenade svärd ?När Isägen oss, att den italienska enheten är en dröm, så känner jag igen er, I olycksprofeter. Det var ni, som 1859 sade: De der eländiga italienarne duga på sin höjd at: tigga och dka de sköna konsterna. Och ni åberopade emot dem det italienska: ordspråket: Balli, donne, årti (Baler, qvinnor, konster): Nåväl! dessa italienare — hade ej förstått ådagalägga lugn och moderation under-segern? Städerna Florens, Bologna, Turin och Neapel hafva Tförgätit att de voro hufvudstäder för att endast ihågkomma en sak, den nemligen att de voro italienska städer. Och hvad de redan hafva gjort utgör en borgen för hvad de ytterligare skola göra. Blicken tillbaka på det förflutna! Hvem har predikat dessa läror; som nu blifvit fakta? Det är -Gioberti, denne så rent katolske man; det är Carl Albert, den konungslige martyren. Före dem var det AlBeri, Botta, Petrarca, Dante; samt Macchiavelli, ur hvars Principe jag här vill. anföra några ord: Måhända var det af nöden för att pröfva den italienska nationalandans kraft, att Italien bragtes till sitt nuvarande ytterliga elände, utt det blef-mera förslafvadt än hebreerna, mera förödmjukadt än perserna, mera söndradt än athenienserna, utan chefer, utan ordning, besegradt, sköfladt, nedtrampadt:och dömdt till allt slags: elände. Och ehuru hittills ingen förmått skönja det tecken, hvarmed Gud vill utmärka den som är: bestämd till landets räddning, väntar det icke destomindre honom, som skall kunna hela dess sår, samt hämma de rofferier och olyckor, som föröda det. --Det ber Gud sända en räddare, som befriar det ifrån barbarernas grymheter och öfvermöd. — Jag kan-ej uttala. med hvilken kärlekchan-skulle bli emottagen, med hvilken hämndetörst, med hvilken vördnad, med huru många tårar. Hvilka portar skulle väl för honom förblifva stängda, hvil:a folk skulle väl vägra honom sin hörsamhet? hvilken italienare neka honom hyllning? — — Och vändande sig till sin Lorenzo af Medici tillägger Macchiavelli: Må du chef för ett frejdadt hus gripa det stora verket an med det mod och de förhoppningar, som äro en borgen för hvarje rättvis saks framgång, så att under din fana värt fosterland måtte återupprättas och under din ledning Petrarcas ord blifva en sanning: tDygden skall: väpna sig emot det råa våldet och kampen ej blifva långvarig, ty det gamla mannamodet lefver. ännu inom Italiens hjerta. M. H.! denne räddare har nu. uppträdt. Frenkrike har tagit honom i handen och iedthonom till seger, har låtit honom krönt af ära taga plats I nationernas råd för att der försvara den latinska stämmens intressen, som äro civilisationens och friketens. Man begärsaf er att I skolen-förstöra detta verk; jag begär af er att I-skolen upprätthålla detsamma. Och för detia ändamål göres ej behof af Frankrikes svärd. Det är icke till Frankrikes svärd jag vädjar — det är till rättvisan... Jag begär ej att Frankrike här skall handla; jag — begär, att det skall upphöra med ett handlingssätt, som utgör ett förtryck för italienska nationalviljan. — Utaf det anslag, stort 60.000 rdr, som rikets sednast församlade ständer anvisat för understödjande af smärre hamnbyggnader och