ningar den 6 November ett bref med svatet sedan i sammå blad. Och dessa bref, på den tiden af utomordentlig ryktbarhet och framställande hela den infama instrumenthistorien, voro, enligt hvad allmänt troddes och antogs, med konungens medgifvande införda. I fall detta är sanning, så var det en skarp pil konungen afsköt efter den nyss försonade och åter förolämpade fienden. Dessa tvänne bref föreställas vara vexlade mellan en vän från landet och en vän i staden. De lyda sålunda: ...Nej, min bästa vän, nej, svårligen kan jag öfvertala mig att tro hvad ett af de tusende mot hvarandra stridande rykten, som här på landet nu kringflyga, berätta att på en af de tagna norska båtarna skall bland annat äfven hafva funnits en kista med skarprättareoch bödelsinstrumenter. Jag är ej sjelf militär, men en gammal redlig och kunnig krigsman har sagt mig att uti våra upplysta tider, då mensklighet och heder på ett det ädlaste sätt förmildra krigets nödvändiga olyckor, skall det af alla hyfsade nationer vara bortlagdt,redan långt före detta, att föra med deras armeer dylika grymhetens och barbarismens verktyg, öfvertygade att diskiplin och ordning dem förutan nogsamt kan bibehållas vid deras trupper. E Ur detta skäl borde jag taga för afgjordt att detta rykte är ogrundadt, under den billiga förmodan, att befälhafvarne för de fiendtliga vapnen lära ock föra dem på ett sätt, som öfverensstämmer med tidehvarfvets praktik och tänkesätt, och iakttaga hvad de äro skyldiga folkrätten, sig sjelfva och äran, på det deras namn i tidböckerna ej rättmätigt må bortblandas med de trolösas och tyranners. (Forts.)