Sålunda börjar en ändlös promemoria af artiklar, hvilka alla, fram och åter korsande hvarandra med tillägg, bifall, förnekanden och förändringar, tyckas kunna bilda ett krig för sig sjelft; och ur detta diplomatiska kaos utgick slutligen det bestämda stilleståndet, hvarvid man dock såsom fordran ålade prinsen att han vid sitt aftågande skulle taga samma kosa som han kommit och icke gå åt Wermland. a Härpå gaf prinsen det första stolta svar som man hört från hans läppar: : Jag skall, sade han, taga den väg, som passär mig. Det vore väl första gånen man ville föreskritva en segrande armå firad väg han skulle gå tillbaka i sitt land, då gränsprovinsen helt och hållet, och äfven i kraft af en cession, är i hans våld. Om man på vänligt vis frågat mig hvad väg jag ärnade taga, så hade jag nämt Svinesund, men nu förklarar jag att jag bär nyckeln till passagen på spetsen af min värja och att jag skall fiendtligt bemöta Kvarje trupp, som vill lägga minsta hinder i vägen, välförståendes i det land, som blifvit mig ecederadt under vapenhvilan. Detta nu bilagdt och allt om fångarna m. m.; afgjordt. Återstod blott för hans maj:t att släppa de så mycket omhuldade priserna, men -: dertill kunde han ännu i sista ögonblicket icke förmå sig; och allt det vidlyftiga talet härom synes på det hela taget endast hafva tillkommit för att uppehålla tiden. Och tiden var nu långt framliden. Sjuk-domar började gripa allt mer och mer omkring sig bland de främmande soldaterna, roviant fanns icke förmer än ett a vecor, och prinsen tycktes icke uppehålla sin tormarson för annan orsak än utredningen af det gamla tvistämnet om båtarna. Då nedföll som en bomb — dagen efter konungens försonande bref-— den nu tryckta deklarationen, hvilken hans maj:t .. genom sin öfveradjutant baron Wrede hade till