Aftonbladet – 28 mars 1861, sida 1

insigter göra sig värdig sitt kall något betydde, förhållandet vore så godt man kunde begära. en domaren i vårt land behöfver mer än moralit och god vilja. Han behöfver, för att äfven endast hjelpligt fylla sin plats, mångsidiga studier, mycken menniskokännedom, skarpsinnighet och stilistisk förmåga. Han behöfver allt detta vida mer än hans yrkesbröder i andra länder, hvilka öfveremna till advokatståndet att utreda målen och till juryn att bedöma bevisningen. Synnerligast behöfver han det i första instansen, då han, såsom landtdomare, har att ex nobili officio fixera tvistepunkterna, utreda sakförhållandet; frammana och ordna bevisen, i skrift uppfatta allt och slutligen döma alldeles ensam, utan tillfälle att inhemta någon annan lagkunnigs tanka. Månne nu denna stora förmåga finnes hös våra domare eller ens antagligen kan finnas under nuvarande förhållanden? Och om så icke är händelsen, huruledes skall den framkallas? Vi skola försöka att med den korthet, ey tillhör en tidningsartikel, besvara dessa rågor. Vi omnämnde att största förmågan fordrades hes landtdomaren. Den satsen är så klar, att den ej tarfvar bevis, såvida man erkänner att han allena eller åtninstone företrädesvis behöfver ransakarens lugn och fyndighet, stilistens talang att återge det muntliga föredraget med oförtydbar klarhet, samt den alltomfattande blick och det mogna omdöme, som gör det för honom möjligt att reda sig på egen hand. q Då dertill kommer att den juridiska bildningen i vårt land grundlägges i landtdomarens skola, dit de unga alumnerna sändas direkte från akademierna, samt uppenbart är, att i samma mån förmågan är öfverlägsen hos första instansens domare, både förmågan kan vara ringare och besväret blir mindre hos kamraterna i de öfre instanserna; så torde man inse, att vid ordnandet af de angelägenheter, som kunna befordra den juridiska bildningen, i allra första fummet bör tillses att landet begåfvas med dugliga landtdomare. Och det är jemväl derföre vi företrädesvis haft dem till ögonmärke, då vi här nedan föres!å några enkla medel. att, genom en lätt åstadkommen förändring i befordringsgrunderna, göra det möjligt för lagskipningens första instans att höja sig till samma ständpunkt i inteHektuelt hänseende som den intager i materielt. astän, såvidt vi kunnat spörja, man icke utan orättvisa kan förneka att ju de häradshöfdingar, som nu finnas och vunnit sin befordran entigt hitintills utan mannamån antaget befordringssystem, i allmänhet ådagalägga aktningsvärda bemödanden att fylla ett så ytterst svårt kall och några ibland dem fullkomligt lyckas i. dessa bemödanden, tro vi att det senare händer mera i följd af tillfälliga omständigheter, som bevarat dessa några, af naturen högre begåfvade, ifrån frestelserna af en tidigare utkomst i förening; med en mindre ansirängande verksamhet, än på grund af befordringssystemet och deras bemödanden, som det åligger att befordra den bästa möjliga lagskipning. Det tydligaste beviset härför är ett enkelt framläggande af de meriter, som erfordras för att med någorlunda visshet medföra domsagan . såsom belöning. Meritförteckningen lyder så här: 50, 60, understundom 100 ordinarie ting. Se der allt! Se der allt? — frågar mången, som-tycker att hundra ting äro mycket. Vi erkänna också att det är mycket, till och med för mycket; ty den, som behöfver hundra ting för att få en domsaga, borde aldrig få någon, af det enkla skäl att, om han ej förr medhunnit att ådagalägga sin kapacit, han sannolikt ingen eger, i hvilket senare fall den långa andefattiga praktiken endast bidragit att förnöta redan i början för ringa krafter. Ty det är noga att observera, alt ehuruväl ingen juridisk befattning kan så vidga erfarenheten, så skärpa tankekraften, så stadga omdömet, som häradshöfdingens, så finnes det icke eller någon, som så lätt kan förstöra intresset och inträda på slentrianens väg, der alla för en sådan doma e nödiga intellektuella egenskaper snart förloras. Allt beror på dels vaturliga anlag, dels deras sporrande och utvecklande: och under den oafbrutna tjenstgöringen vid tingsgöromålen i ofta aflägsna landsorter kunna anlagen hvarken tillförlitligen observeras af dem, som hafva inflytande på befordringen, ej heller så utvecklas, som om den unge juristen sattes i tillfälle att, innan kan såsom ordinarie häradshöfding måste stadga sina lagtolkningsprinciper, jemföra dem med de åsigter, som gjort sig gällande i de juridiska kategorierna, samt genom samarbete med andra jurister och företrä !esvis dem som böra antagas representera den vetenskapliga uppfattningen, vidga sina vyer och lifvas till teoretiska studier i jembredd med de praktiska. z Derföre är det, som den, hvilken en gång blir kallad att tillträda det så utomordentligt vigtiga och svåra häradshöfdingeembetct, icke bör, efter vår tanke, enligt regel anses hafva dokumenterat-sig dertill endast genom tingsmeriter. Och en stor fördel i vår domstolsorganisation är, att ingen praktisk olägenhet möter, att bereda honom tillfällen till de andra meriler, som erfordras för att såväl ådagalägga som utbilda de förmögenheter hans blifvande kall fordrar. Den enda förändring i nuvarande förhållanden, som dertill erfordras, består nemligen endast i några tjensters indragning från den ordinarie staten och befordringsgrundernas justering till närmare öfverensstämmelse med -den allmänt giltiga befordringslag, som regeringsformen uppställer. Ja bör hur4 vi tänkt oss sakens ordnande: