Aftonbladet – 27 mars 1861, sida 2

tade sig troligen baron Wrede ett icke mycket artigare emottagande än general adjutanten Haxthausen rönt i Göteborg, di han kom dit med prinsens manifest. Det var ännu så tidigt på morgonen, at danske generalbefälhafvaren icke var upp stigen, då baron Wrede anmäldes såson medförande bref och depescher från han: svenska maj:t. Prinsen gaf emellertid genast befallning att han skulle införas. Baron Wrede steg då öfver tröskeln till det rum, dit han på sin kunglige herrskares befallning skulle frambära en så förolämpande utmaning, som väl någonsin blifvit gifven, och derjemte en helt och hållet personlig förolämpning. Med sitt vanliga lugn, hvilket dock dolde en djupare inre eld, en mera förtärande oro än någon anade, emottog prinsen såväl öfveradjutanten som de ot flönom medförda handlingarne och läste både brefvet och förklaringen under djup tystnad. 5 Derefter yttrade han, utan att minsta sinnesrörelse kunde läsas på hans ansigte, att svaret skulle vara färdigt efter måltiden, Sedan han yttrat detta i en fast och allvarlig ton, bifogade han med sin vanligtvis så välvilliga artighet en bjudning till middag vid ronpelneena bord och utomdess en tillåtelse för baron Wrede att under tiden så omkring i Uddevalla hvart han behagade. Den besvärade ambassadören kände att han stod inför en fiende, af hvilken minnet aldrig skulle kunna förgätas. Och då prinsen frågade honom: Säg, har ni, min baron, under er resa sett minsta tecken . till härjning eller Jlundring 2 svarade han utan betänkande, såsom sanningen och äran bjöd: sIntet, ers durchlaucht!4