Aftonbladet – 27 mars 1861, sida 1

riket har 1 dag inträdt i de konstitutionella ländernas led. Så hette det vid utfärdandet af patentet af den 5 Mars 1860, hvarigenom das verstärkte Reichsrath sammankallades, af det kejserliga diplomet den 20 Okt. och af hr von Schmerlings cirkulär af den 23 December. Hvar och en af dessa åtgärder I framkallade oföränderligen samma fras af beundran. Från hvar och en af dem behagade de officiösa wienertidningarna datera Österrikes upphöjelse till rang af konstitutionelt land!... Det var mer än en löjlighet, det var en osanning. Diplomet af den 20 Oktober beviljade icke kejsarrikets representation någon afgörande röst i lagstiftHingsfrågor. Det var således icke någon verklig konstitution. Allt detta upprepades i afseende å den sista konstitutionen af den 23 Februari (skall det väl bli den sista?). Nya glädjerop från regeringstidningarna. För tredje eller fjerde gången förkunnade de för Europa, att Österrike numera vore en konstitutionel stat! Man aktade sig noga att tala om 13 i riksrådsstatutet, der det heter, att de oansvariga ministrarna ha rättighet att oktrojera lagar då riksrådet ej är samladt — endast med det ögonskenligen obetydande förbehållet att de efteråt måste motivera dem. Icke heller talade man om vissa vigliga garantier, som ej funnosikonstitutionen af den 26 Febr. och hvilkas frånvaro icke var egnad att lugna för de faror, som nämnde 13 i statutet innebär. Dessa garantier, som lysa genom sin frånvaro, äro de religiösa bekännelsernas likhet inför lagen, revision af konkordatet, lagligen försäkrad pressfrihet och, framför allt, grefve Rechbergs afsked! -Dessa luckor göra att det hemliga hotet med absolutistisk reaktion sväfvar öfver de nya förhållandena, öfver hvilka de besoldade tidningarna uppstämma lofsånger i alla tonarter. Sannt är dock, att det är den finansiella nöden som aftvungit regeringen dessa eftergifter, och som denna nöd icke nalkas sitt slut, skulle man deri kunna finna den säkraste, ehuru beklagligaste garantien för vår sednaste konstitutions bestånd. . Man skulle kunna säga: Österrike skall länge ännu vara fattigt, skuldsatt och utan kredit, således skall det länge ännu vara liberalt och konstitutionelt! Men hvad som gör, att äfven denna sorgliga garanti förefaller otillförlitlig, är att de österrikiska befolkningarnas och isynnerhet ungrarnes centrifugala sträfvanden äro ett hinder för införande af ett konstitutionelt system i kejsarriket — ett hinder, som alla patenter och alla statuter icke så lätt skola lyckas öfvervinna. Om det är svårt att få ihop ett tyskt parlament, är det lätt att inse, att ett österrikiskt parlament är nästan en omöjlighet. Man skall snart kunna öfvertyga sig derom; då det blir fråga om att sätta den nya konstitutionen i verket, hvilken nu endast existerar. på papperet. Den största stötestenen i vår inrikes organisation är alltid Ungern. Det hade varit möjligt att komma till en allvarlig försoning med denna vigtiga del af kejsarriket. Man borde för detta ändamål ha räckt handen åt det liberalt konservativa parti, i spetsen för hvilket grefve Stefan Szechenyi stod, hvilkens sjelfmord natten mellan den 7 och 8 April 1860 väckte så mycken sorg i Ungern. De bevekelsegrunder, som förmått den namnkunnige ungraren till denna handling, ha förblifvit en hemlighet till och med för hans närmaste vänner. Det är säkert, att Szechenyi misströstade om sitt fäderneslands pånyttfödelse. Det parti, hvars chef han var, ville frångå den ungerska aristokatiens reaktiohära anspråk och göra nödiga eftergifter åt tidsandan. Det ville börja med att uppbjelpa de lägre klassernas ställning och införa sociala reformer, hvilka skulle efterföljas af politiska. Szechenyi och hans parti voro villiga att förunna bönderna frihet från robot (dagsverksskyldighet) och från tionde äfvensom att befria stadsindustrien från de fjettrar, som skråen pålägga. Det ville uppmuntra åkerbruk och handel samt ändtligen stärka den allmänna krediten genom en bättre rättegångsordning, genom kreditinrättningar, genom allmänna arbeten samt genom uppmuntran för litteratur och vetenskaper. Hvad som äfven utmärker dessa Ungerns progressivt konservativa från Preussens feodala junkrar, är att de ville ikläda adeln : politiska skyldigheter till motvigt mot dess förmåner, samt låta alla samhällsklasser deltaga i landets representafion och i åtnjutande af politiska rättigheter. Detta var. det liberalt konservativa partiets i Ungern öppet uttalade program. Om regeringen hade sökt stöd af detta parti genom att taga initiativet till reformer, skulle hon kunnat förekomma 1848 års revolution och den ofruktbara reaktion, som följde derå. Men det kejserliga hofvet föredrog att bilda enaristokratisk och absolutistisk fraktion eller snarare kamarilla af ett visst antal högt uppsatta magnater, att per fas etnefas förhindra retormen och ställa de liberalt konservativa mellan två eldar, i det hon utsatte dem för de feodalas och de radikalas korsande eld. Denna machiavellistiska politik hade endast till påföljd, att det demokratiska partiet iriumtferade. Häraf föranleddes utbrottet af 1848 års revolution. Man känner dess efemera framgång och dess blodiga förqväfvande. I närvarahde stund har den ungerska nationen genom sin fasta hållning och de för tio år sedan söndrade politiska partiernas förening ånyo bevisat, huru omöjligt det är att styra henne medelst en till hällten tysk, till hälften slavisk byråkrati, som endast stöder sig på de soldater och gensdarmer man skickar till henne från Wien. Då Unern återfordrar sin nationella frihet, står et på den historiska rättens grund och har det liberala Europas sympatier för sig. Men för att bibehålla dessa och vinna varaktig framgång. måste Ungern göra afseende