Aftonbladet – 26 mars 1861, sida 2

AVIILUVACD AVE SOL YUIUHUL ICLTRATC Vald al UCI ret påkallade. ; Ehuru statskontoret .till alla delar gillat le grundsatser, från hvilka revisorernas förslag utgå, så har. dock statskontoret. när det: kömmit till kritan,;i, hvarje. särskilt fall insett dessa grundsatser overkställbara. Öfverallt finna statskontorets president .och ledamöter besvär, vådoör och förvecklingar, som icke å noga kunna specificeras. För den, som icke sitter fast i slentrianens härfvor, förefaller det eljest besynnerligt Iuru man Kan erkänna en sak af ifrågavarande beskaffenhet vara riktig och ändock på samma gång åstå den vara omöjlig att. utföra... Men .det är, den. goda viljan. som fattas, -och derförutan : blir hvarje reform; äfven den allra enklaste, overkställbar. Bland de skäl statskontoret anfört föratt visa omöjligheten att låta alla i hufvudstaden förefallande statsutgifter bestridas genom invisning på statskontoretsigeneralkassa, anföres att, ehuru de. förvaltande. verken icke reqvirera större belopp, än som för tillfället verkligen erfordras, icke sällan händt att statskontoret under sednare åren varit förhindradt. att genast anordna de äskade medlen ;och derföre af vederbörande verk --beredt .sig . uppskof-med mutbetalningarne, utan att någon. skada härigenonk skett dem, hvilka hoz3de förvaltande Ferken egde utbekomma penningarne, emedan dessa verk, efter vunnen kännedom om de tider, då medlen kunnat erhållas, derefter lämpat sina liqvider. Men hvad hindrår väl att de förvaltande verken äfven på samma sätt förfore, om-de egde på: generalkassanutställa invisningar? Vi föreställa oss utt vederbörande ehefer för. sådant ändamål kunde och borde i god tid. förut, .t., ex. i medlet afchvarje månady uppgifva sina behof-för den. nästinträffande månaden samt. då penningetillgången hosstatskontoret vore knapp, efter derom erhållen underrättelså å vidt möjligt inskränka sina anvisningar å genceralkassan, . Huru genomförandet. af förslaget skulle kunna medföra ansenlig tillväxt i göromålen för stätskontoret? är åt: minstone för oss omöjligt att inse. Tvertom skulle. välv härigenom uppkomma en sådan enkelhet och reda, att göromålen blefve-i betydlig: mån minskade. z At do förvaltande verkar för Shvarenda äfven den. ringaste ulgift. skulle mota en invisning och att denna, innan den af räntekammaren infrias, skulle först stätskomtoret, är en uppenagning af revisorernas. förslag. nemligen klart, satt hvarje verkokunrättigas ett, till expense: och mindre utgifter, på en gång utassignera en mindre summa. Likaväl som livar och en, som af il verk skall uppbära pebningar, får åtnöja sig med en ussignaftion på riksbanken, kunde hån ja åtnöjas med en assignation, utställd på räntekammaren, hyilken der ge nust-med kontant in Nögon ökad personal kunde härför icke påkallas, helst minskning7i arbete på annat håll uppstödes amt det dessutom är klart att hågra adrdningar icke skulle i rämlekammaren företes eller .qvitteras, utan det; förvaltande verkets, assignation -blottutbytas mot kontant och sålunda aldrig-hos sjelfva statskon loret, utan blott i räntekammaren presenteLika beskaffade äro.ock statskontorets invändningar mot införande af postremissvexlar. Enligt statskontorets tanka komme dessa vexlarå de flesta orterått utgöras al enskilda personers-envisningar på härvarande köpmänt! Alla veta dock:att enskilda bankerna i de flesta orter utställa vexlar inlösbara, dels i Stockholms enskilda bank, dels hos sina härvarande kommissionärer. Då man af Stockholms. enskilda banks berättel-se om dess rörelse vet att de af ölrige banker på Stockholms enskilda bank utställda och af sistnämnde bank infriade postremissvexlar under sistlidet år uppgått till mer än 20 millioner riksdaler, kan man lätt föreställa sig hvilken fördel ett sådant sätt för penningars remitterande: måste medföra; och vi hafva svårt att begripa hvarföre icke staten, såväl som den enskilda, kan våga att draga nytta af den säkerhet och snabbhet i liqviderne, som deraf måste blifva en följd. tt till remisser för statens räkning skulle begagnas enskilda personers anvisningar på härvarande rKöpmäntt hafva revisorerne säkerligen aldrig tänkt sig, åtminstöne hafva de derom icke ytträt ett enda ord. Då statskontoret slutligen framkommer med den invändning att privatbanksedlar efter all anledning blefve det mynt, hyarmed vexlarne här komme att infrias, förråder sådant en fullkomlig obekantskap med allt hvad i fråga om postremissvexlar hittills iakttagits ej mmdre at Stockholms enskilda bank, än de öfriga privatbankernas härvarande ombud; ivilka aldrig för inlösen af dylika vexlar utemna några privatbanksedlar. Det är nemigen allmänt bekant, att både Stockholms enskilda bank och privatbankernas härvarande vexlingsombud väl i liqvid emoltaga ivalbanksedlar, men att de aldrig, utgifva sådana till personer, som af dem ega lyfta ;enningar, såvida icke möjligen någon sjelf egär att få sådana sedlar. Hvad slutligen angår omöjligheten att till talskontorets utgiftsståt öfverföra så mycket ut extra statsvegleringsutgifterna, alt stats contoret kunde på riksgäldskontoret få sig nvisadt en statsfyllnadssumma af 2 millioter riksdaler, så ock om äfven detta sedare resultat numera icke kan fullt Vinnas, anseende dertill att ståtsverkets inkomster ro alltför stora i förtkållande till SR fer det vara obestridligt att det skulle medra enkelhet och reda om, såsom revisoerna föreslagit, extra statsre leringen häanefter anvisades att utgå från statskontoet, samt riksgäldskontöret återginge till sin gentliga, i dess: benämning uttryckta belämmelse, att sköta statens gäld.. I.detta