dana fruntimmer, som dels hafva tillräckligt med tjenstfolk att skicka i sitt ställe, dels hafva tid att uträtta alla ärender sjelfva om förmiddagarne. Detta är likväl omöjligt för en stor del fruntimmer i Stockholm, och vågar man härmedelst uppmana polisen, att vaksammare sörja för att fruntimmer kunna få gå i fred, åtminstone på den allmänna stråkvägen mellan norr och staden, nedadnför konungens eget slott. Saken är lätt bjelpt. Polisen behöfde endast kommendera ett par konstaplar att vandra mellan Lejonbacken och riksarkivet, för att vara till hands vid ett dylikt öfvervåld. Visserligen skulle man vädja till mannens hederskänsla — om det kunde antagas att en man som skymfar ett fruntimmer, sedan hon låtit honom förstå att hon vill vara i fred, egde någon sådan — men såsom det nu är, torde olisen vara den som säkrast kan hjelpa, hvarföre man ock på detta sätt anhåller om dess bistånd.