Aftonbladet – 22 mars 1861, sida 2

HA Sida MOLdS al CI SLTanlst OSHIalgat, emedan de endast kunna ha till följd attl: låta landet skrida tillbaka på den bana af regelbundet framåtgående, på hvilken det är min oföränderliga vilja att hålla det. qvar.4 Framtidsmusiken i Paris. Dagens stora tilldragelse inom konstverlden är det fullkomliga fiasko, som Richard Wagners opera Tannhäuser gjort vid första uppförandet på kejserliga operan i Paris. edan länge hade nyfikenheten i den iranska hufvudstaden varit i högsta. grad spänd i afseende på detta arbete. Det berättas. vara till följd af österrikiska ambassadricen furstinnan Metternichs förord, som kejsaren anbefallt stora operan att uppsätta sTannhäuser.4 Operans direktion hade uppbjudit alla sina krafter och säges ha före den första representationen påkostat icke mindre än. 300,000 fr. för att värdigt uppsätta ett arbete, somstod under så högt beskydd. Repetitionerne slutligen hade : varit ytterst talrika och åt dem hade egnats den största omsorg. . Också bevistades. den första representationen af allt hvad parisersocieteten har mest utmärkt och framstående. En mängd anekdoter äro i omlopp rörande de ansträngningar, som egt rum för. att skaffa sig tillträde till denna första representation och såsom vanligt vid dylika tillfällen berättas fabelaktiga saker om.de priser, som blifvit betalda för biljetter. Sålunga säges en rysk furste ha gifvit 600 fr. för två stalles dorchestre (motsvarande parkettplatserna i Stockholm): En afde rikaste financiererna skall ha betalt 100 fr. för två platser på öfversta logeraden. På de allra tarfligaste platserna syntes damer ilysande baltoiletter. De båda första raderna och amfiteatern beskrifvas såsom bländande. Allä damer af stora vörlden; alla såväl franska som utländska furstinnor voro tillstädes i sina rikaste toiletter. En person, väl förtrogen med värdet af de förnäma damernas diamanter, påstås ha uppskattat till sexton millioner fr. värdet af de franska och ryska diamanter, som strålade ensamt från första raden. Alla berömda kompositörer voro tillstädes: Berlioz, Auber, Carata, Felicien David 0. s. v. Kejsaren. anlände vid ouverlurens slut.Furstinnan Metternich innehade den prins Jeröme förut tillhöriga fondloge. Alla blickar vände sig mot henne då hon inträdde, liksom väntade man att hon denna afton skulle komma att spela en rol. Under första akten förhöll sig publiken temligen fredligt.:-Korrespondenter.,påstå. att en välorganiserad claque kraftigt applåderat alla numrorna i första akten. Visserligen hördes några hyssjningar och åtskilliga excentriciteter i ackompagnementel framkallade några utbrott af skratt, men första akten gick i alla fall temligen lugnt förbi. Men redan under andra akten började-publiken visa sig otålig vid parterrens försök att applådera, och hyssjningarne blefvo starkare och allmännare: Annu syntes emellertid icke allt hopp varit förloradt att kunna hålla operan uppe, ty efter ett ensemblenummer i andra akten sågs furstinnan Metternich luta sig framåt i sin loge och modigt applådera. Dessa den unga damens ansträngningar för att understödja det redan betänkligt hotade verket syntes mycket intressera publiken. Hela salongen vände sig mot ambassadricen, alla kikare riktades på henne; och så ofta under aftonens lopp ett vigtigare nummer gaf anledning vänta applådissementer, vände sig, liksom efter träffad öfverenskommelse, alla hufvuden, alla blickar mot furstinnan Metternich. Furstinnan började dock tydligen finna sig hära! besvärad och applåderade icke vidare efter det nämnda numret i andra akten. Man gör emellertid rättvisa åt den värma, med hvilkeh hon omfattat sin landsmans sak, och finner henr.e med anledning deraf vida mera förtjent af sympati än de flesta den eleganta verldens damer, som intressera sig för töga annat än sin paryr. ; I de följande akterna blefvo emellertid alla parterrönsapplädiesementvföreök obarmbertigt undertryckta af publikens hyssjningar. Ma skrattade emellanåt, men man äspade ännu oftare. Särskilt omtalas at: då mot slutet af andra akten Tannhäuser störtar ut med ropet Till Rom!? och viclinerna plötsligen falla in med en öronpinande disharmoniX, såsom en pariserkorrespondent uttrycker sig, så studsade hela salongen. Öfverraskad, försökte man först att uppfatta meningen af hvad man hörde, men slöt med att brista ut i en skallande skratt salfva. Under operans fortgång hördes äfven en och annan hvissling, men framförallt herrskade hyssjningarne. Man anser det vara. ett fall, från hvilket Tannhäuser aldrig mera skall resa sig. Man tror sig redan i Paris kunna påstå, att Wagners musik, i stället att vara framtidsmusik, är en förfluten tids musik. Sjelfva hans beundrare, på stås det, kunna icke uppräkna mer än fyra nummer i hans opera,-hvilka skola vara förträffliga, men nödgas för öfrigt medgifva att den är tråkig — ett medgifvande, som också innefattar dess dom. En pariserkorrespondent säger sig under en ftiellanakt ha i Royers loge hört en dam yttra, att hon icke förstod denna musik, ett yttrande som gaf anledning till en dialog, som, korrespondenten anför sålunda: CAck, min frå; anmärkte en kompositör. som värderar Wagner, måhända derföre att han tfråkar ut publiken, man kan ej förstå debna musik första. gången man hör den. Ni skall .slutligen förstå, den.. när ni får ert första gråa hårstrå. tJag, sade hr Dennery, som var närvarande, jag skall förstå denna musik vid PEPPA META rd 20 Ny ke od bn KR TI br fr Rund Kn jr JR BR — Dn