Aftonbladet – 21 mars 1861, sida 2

— Göteborgsposten för den 19 -berättar: . .Domprosten dr Wieselgren var sistlidne sön dags e. m. helt nära att falla såsom offer för sitt aldrig tröttnande nit såsom själasörjare. Sedan han på f. m. predikat i domkyrkan, hade hån, åtföljd af sin sexåriga son, besökt en nyligen öppnad söndagsskola i Hagaskolhusets stora .sal och företog sig derefter att enligt sin vana besöka åtskilliga i Haga boende sjuka. Då han härvid från det närmast alln liggande huset af de på ena sidan om Kapuniergrafven belägna arbetarebostäderna i Vestra Haga skulle begifva sig till. det midt emot på kanalens andra sida liggande huset och han dervid ville undvika den långa omvägen och den djupa smutsen, föll. det honom helt naturligt, att såsom han flera gånger. under: de närmast föregående dagarna gjort, begagna den korta genvägen öfver isen på Kapuniergrafven. Ehuru: denna efter utseendet hade samma fasthet som förut, hade likväl den milda väderleken, som ur elfven, kanalerna och vallgräfven borttagit alla spår efter vintern, äfven här verkatså mycket, att isen brast, när han, nedstigen på trappan, derpå tog det andra steget. x domprost, som, tack vare hans måttliga lefnadssätt, i trots af år, mycken sjuklighet och öfvermenskliga ansträngningar, har en ovanlig vigör, vände sig i fallet mot den ej mycket aflägsna trappan, som hah, under det isen alltjemt brast under hans händer, lyckligen nådde, ehuru han icke ensam kunde arbeta sig upp i saknad af allt fäste för fötterna. Hjelp uteblef likväl icke länge, tillkallad af sonens gälla rop. Domprosten infördes i ett närbeläget hus, gick här genast till sängs, under det torra kläder hemtades, och begaf sig derefter hem, der han ånyo intog sängen. Det kalla badet synes icke hafva medfört nåcn obehagliga följder och har på intet sätt afrutit gårdagens verksamhet. PR utr,