penhamn, och svaret derpå skulle bestämma auxiliärkårens vidare bruk. I öfrigt skulle det vara hans kongl. höghet en fägnad att få se herr Elliot. Från denna tid tycktes armåns krig vilja: uppslukas af kabinetternas. en 7 om morgonen anmäldes hös prinsen en preussisk officer, baron dAlbedyhl, som, kommande direkte från Göteborg, medförde ett nytt bref från Storbrittanniens minister, hvilken just då ankommit till samma stad och icke lät ens sin angripna helsa hindra sig från att med hela sm rastlösa själ egna sig åt det värf han åtagit sig: Brefvet lydde: Konungarne af Preussen och Stora Brittannien kunna verkligen icke anse norska armån som rysk, utan alldeles som dansk, och följaktligen vända de sig genom min minister till ers durchlaucht, men isynnerhet till hans kongl. höghet kronprinsen af Danmark, för att utan uppskof hämma dess ytterligare framfart på svensk botten. Jag har dessutom fullmakt af håns maj:tkonungen af Sverge att med ers durchlaucht afsluta en vapenhvila under hederliga och billiga vilkor, antingen ers durchlaucht beär blifya ansedd som danske konungens ältmarskalk eller som befälhåfvare öfver en avxiliärkår afstådd till Ryssland. Oaktadt jag mår rätt illa, skall jag dock resa till ers urchläueht, på det man måtte hafva tillfälle att utarbeta alla vilkor i underhandlingen, m. mm. 5 Kanske, i samma stund jag skrifver detta, att krig redan är Danmark förklaradt af konungarne i Preussen och England. Men i. fall ers durchlaucht skyndar sig att till mensklighetens tjenst nyttja det tillfälle jag föreslår, så skall jag på ögonblicket afsända kurirer till Berlin och London för att om möjligt hindra preussiska armåns infall i Holstein och vår eskaders utlöpande. Herr baron dAlbedyhl skall öfverlemna ers: durchlaucht detta bref; och som han är preussisk officer, så är han i tillfälle attbekräfta sanningen af hvad jag har haft den äran att anföra, Jag bönfaller att ers durch