AF ELNA. hä log, EA LE kontorsgossen anfallit nattvaktskarlen utan påföljd, emedan denne varit försedd med höga och tjocka stöflar, tilldelades dervid af denne ned en stadig käpp ett rapp å hufvudet, så att van genast deraf dog. Om riksbiblioteket. Vi våga vända oss till allmänheten, som orukar lyssna till en rättmätig klagan. Det ir visserligen icke fråga om en lidande medmenniska, för hvars nöd och elände det är så lärtt och ändå kristligtattskriftligen tiggaihop en penningesumma, men detär dock någonting ranska vigtigt. Och då vi således icke syfta på plånboken, som ligger hjertat närnast, hoppas vi erhålla det hvarom vi bedja, hemligen ett varmt deltagande — af dem itminstone, som kunna: intressera sig icke blott för hospitaler och ångkök, statyer och ullmänna renhållningen, utan äfven för en bildningens angelägenhet. Vi antaga på förhand, att det icke mer inns s. k. bildadt folk, som inbillar sig att boksamlingar äro detsamma som skräp, och att biblioteken endast äro till i verlden för alt tjena till föda åt bokmalar, vare sig små djur eller lärda menniskor. Vi förutsätta att ingen är som, då han funderar på saken och glömmer obehagligheterna vid katekesen och grammatikan, ej erkänner att böcker äro goda ting, att de äro skatter och att de såsom. sådana Böra aktas. En bibliofob kan naturligtvis icke förekommai ett fritt och upplyst land, och vi tro till och med att en bokhållare, söm vanligen icke anses hålla af böcker, utan betraktar desamma såsom vigtiga endast efter papperets ej efter författarens pund, skall vid eftertanke hylla vår sats. Ty det är likväl boken som gör oss så mycket godt; hon öppnade bå de himlen och jorden för oss; hon var för mången i faders . och : moders ställe, och den, för hvilken hon icke är allt, har dock att tacka henne för bra mycket. Men liksom: penningeskatter iekeböra gömmas på kistbotten, så böra icke heller böcker samlas blott för samlingens skull; de äro till för att läsas, ej för att inläsas. Kapitaler skola göras fruktbärande. Ett bibliotek får icke vara ett nedgräfdt kassaskrin, utan det skall vara såsom en öppen riksbank, men utan procent; en låneinrättning, der man blir rikare ju mer man lånar, alldenstund intresset är ens eget. På flera ställen i utlandet har man åt böckerna uppfört stora. palatser; man har ansett dem förtjena blifva delaktiga af komfortens och sjelfva lyxens fördelar, af vårt tidehvarfs humanitet, som genom dem — böckerna — blifvit vunnen. De offentliga boksamlingarna hafva blifvit beqvämt och vackert logerade i sina egna hus, i stället att förut de respektive författarnes verk varit inhysta å la packad sill i kungliga eller hertigliga slottets kallrum eller på stadshusets vindar. Af sådana rätta och billiga arrangementer har naturligtvis både nyttan och nöjet varit ögonskenliga, ty i deländer der de offentliga boksamlingarna äro lätt tillgängliga icke blott för vetenskapsmännen utan äfven för de vetgirige i allmänhet, der går den allmänna bildningen obestridligen framåt med raskare fart än annorstädes. Af det högre exemplet vid de större biblioteken har man kommit på iden, att inrätta smärre kommunbibliotek, som säkerlign redan äro och skola blifva af oberäkneligt gagn för verldsupplysningen. Så är förhållandet derute; -låtom oss nu stanna här hemma. Här se vi små sockenbibliotek tillväxa och frodas hvart och etti sin ort, hvart och ett efter råd och lägenhet. Vi hafva sett dem inrättas proportionsvis med samma håg och entusiasm för den goda saken, som nu sednast de frivilliga skarpskyttekårerna, och likasom vi af dessa hoppas på seger öfver fienden, när han kommer, så tro vi att sockenbiblioteken skola segra öfver mörker och fördomar, att de kola vara ljus för menniskorna, och att al dem ett fritt och sundt, ett annat läseri än det gamla olyckliga skall härkomma. Detta är således godt och väl. Men nu till de större biblioteken. r Hvarhelst en biskop sitter på sin stol, der är också en gammal högärevördig boksamling tillstädes, och om det nu blott är ett elakt påstående att de kåpbärande stiftsöfverherrarne icke äro till annat än för roskull, så är det en temligen påtaglig sanning att stiftets gamla böcker äro alldeles som biskoparne, med den skilnad likväl, att då dessa i sina gårdar emottaga och välpläga kyrkans tjenare samt emellanåt uppträda med en viss glans och prakt, stifts biblioteken .deremot (på några få undantag