Aftonbladet – 16 mars 1861, sida 3

sen: Det sista århundradets sånggudinna? är icke någon saga; snarare kunde man kalla det ett slags apokelyptisk recension, om man derigenomkunde gifva läsaren någon upplysning. Den skall säkerligen snarare förekomma läsaren något underlig, än cgentligen uppdaga någonting nytt för honom; dock finnas deri enskilda tankar, som förefalla särdeles träffande. Så gör det en synnerligen godt att höra en äldre författare förklara såsom sin öfvertygelse, att vår tids trägna arbete för lifvets materiella utveckling långtifrån kan betraktas såsom hämmande, utan snarare såsom befordrande en ny uppblomstring för konsten. Det hela ör emellertid, såsom vi nämnde, ett fritt fantasispel och icke någon klar tankeutveckling, så att man ej är berättigad att ha några anspråk på detsamma såsom sådan.? Ilustreret Tidende? uttalar sig derom på följande sätt: Fantasien är hans starkaste sida och beherrskar alla andra förmögenheter samt förlänar åt hvar och en af hans berättelser, antingen han nu gör oss bekanta med en snögubbe, en torndyfvel, eller han för oss in på en ankgård, detta fantastiska lif, i hvilket han med ett par pennstreck inviger oss och qvarhåller oss och som han får oss att tro på såsom på ett evangelium. Det klaraste förstånd, den mest energiska vilja skulle ej förmå detta; det är hans fantasis djerfva flygt som oemotståndligt rycker oss med sig. Och då fantasien är en af de förmögenheter, som tällan försvagas, äro de nya sagor, han skänkt oss, lika sköna, lika behagliga och lika humoristiska, som de förra. Snögubben, som är förälskad i-kakelugnen, för det att den hade haft en kakelugnsskrapa i kroppen, och torndyfveln, som efter en utländsk resa kommer till den slutsatsen, att verlden ändå icke är så oäfven, blott man förstår att taga henne rätt, samt att allt är gjordt för torndyfvelns skull, att till och med kejsarens lifhäst fått guldskor, derföre att thorndyfveln skall rida på honom, äro obestridligen bland hans Utniärktaste sagor. Det nya århundradets sånggudinna är icke en saga, utan en på prosa rifven dikt, hvilken likasom innehåller ett öfte, att H. C. Andersen skall bryta sig en ny bana; denna lilla skizz är bland; det vackraste vi läst af denne med rätta så om tyckta författare. Huru framtidens sånggudinna kommer att se ut, låter han oss. naturligtvis: blott-ana, men -hun:häntyder att framtidens skalder, mera invigda i naturens mysterier, här skola få en outtömlig källa, hverur de kunna ösa. Han, den äldre skalden, skänker oss den trösten, att vår tids materiella utveckling icke skall verka hämmande på poesien. CAN ångans kraft; alli nutidens högtryck, säger ban, vare häfstänger! Mäster Blodlös och hans idoga gesaller, som tyckas vara vår tids mäktigaste herrskare; äro blott tjenare, svarta slafvar, som smycka högsalen, frambära skatterna, duka borden till den stora fest, der sånggudinnan med barnets oskuld, ungmöns hänförelse och. matronans lugn och vett höjer skaldekonstens fantastiska lampa, detta rika, rulla hjerta med gudafiamman.,