Aftonbladet – 15 mars 1861, sida 3

5 I till 1840, sedermera såsom senator år 1842 En omständighet, zom iörtjenar anmärkas är att man till en början såg honcm i whig led; men uppriktigheten af hans omvändels har ej betviflats; det behöfves intet anna bevis derför än det ansvar hen ikläder sis genom att mottaga den plats, som blifvi honom anförtrodd. Dessa båda mäns installation i embete Åskall försiggå i Montgomery i Aiabama Deras val, som gjorts af de sex staterna konvent, utgår ej direkt från folket; kon ventets egna medlemmar ha blifvit utsedde af hvardera at de ur unionen: utträdda sta ternas myndigheter, hvilka i sin stora bråd ska icke rådfrågat den allmänna rösten, på sätt man i Texas och annorstädes haft der goda takten att göra. Tilldess folket: sanktion erhålles äro sydkonventets handlingar således icke lagliga. Det har beslutit en provisorisk konstitution, som ej skiljer sig från de norra Förenta Staternas annat än i några punkter, som röra slafveriet: såsom bestämdt påbud att förrymda slafvar ovilkorligen skola utlemnas, förbud att införa slafvar från andra länder än dem, som bilda Konfederationen o. s. v. Med ett ord, den nya konstitutionen tyckes endast ha för ändamål att gifva vid handen, på hvilka vilkor de södra staterna skola samtycka att qvarstanna i unionen; den har icke något allvarligare syftemål, och de statsmän, som antagit densamma, äro alltför kloka, för att förhastadt vidtaga åtgärder, som skulle göra all försoning omöjlig och ställa alla felstegen på deras sida; de äro medvetna af sin ställning, de inse, att. när uppbrusningens ögonblick är förbi, man skall fråga dem hvad rättighet de ha att stifta lagar: de lyssna också till fältropet från gränsstaterna; ty utan dessa staters stöd skall. deras värf bli omöjligt. Detta fällrop be står i att uppskjuta vigtiga åtgärder, till dess det visat sig, att Nya England förkastar alla förlikningsförslag: När då de befolkningar, som ännu äro tveksamma eller till och med önska unionen, se denna vara omöjlig, skola de förena sig med de redan utträdda sex staterna; då skall också södern bilda en likartad, kompakt och mäktig samhällskropp. Konventet blir då allvar; för närvarande är det knappt annat än en revolutionär komit med inskränkt makt. Allt är ej förloradt, när de, som man benämner extremister, uppskjuta sina beslut med ögonen fästa på fredskonferensen. Den af denna konferens valda kornitn, bestående af en medlem från hvarje stat, har nyss afSE sitt utlåtande. Den har sammanjemat flera olika förslag; det är Crittendens kompromiss modifierad. Skall den finna behag inför de norra staterna? Man får snart erfara det. Fredskonferensen har ingen annan myndighet än en församlings, der talent, upplysning och-god vilja icke saknas; om hon godkänner sin komites förslag, skall den proposition hon uppsätter, underställas kongressen. För att denna proposition skall förvandlas till ett amendement till konstitutionen, måste den antagas af två tredjedelar af hvardera kammarens medlemmar och derefter stadfästas af legislaturerna i två tredjedelar af de stater, af hvilka unionen består. Detta-eldprof tyckes vara omständligt; det är likväl af de båda utvägar, som art. 5 i konstitutionen bestämmer, det enklaste och verkligen mest praktiska; det andra sättet att åvägabringa ett amendement är tillsättandet af ett nationalkonvent på beoäran af två tredjedelar af staterna. Man har skäl att antaga, att Lincoln håller denna nödhjelp i reserv, samt att han skall vädja till folket genom legislaturerna. Men blir månne ej detta något för sent, om fredskonferensen strandar? Man hoppas, attkonferensen skall lösa frågan; dess medlemmar af de stridigaste åsigter ha fortskridit för långt i sina debatter, för att komma öfverens proprio motu ; de behöfva påtryckning utifrån af ett tredje inflytande för att bli ense; de skola lyssna till den allmänna me ningens röst. Aldrig ha de följts med större uppmärksamhet; representantkammarens och senatens läktare äro öfverfyllda af åhörare, hvilka icke draga i betänkande atthögljudt gifva sitt bifall eller ogillande tillkänna. För öfrigt äro de åskådare, som bevista den politiska dramen i Washington, jemngoda med aktörerna. Historieskritvaren Bancroft, som är der för att göra anteckningar, ika på tribunerna så väl som i salen, de personer, som spela cn röl i hans arbeten. UTRIKES.